Debatt
Vårdval
20 november 2014 kl 11:18

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Högern måste våga kritisera vårdvalet

Riksrevisionens granskning av vårdvalet visar att dagens ersättningsmodeller inte fungerar som det är tänkt. Bara den som törs följa pengarna förstår hur det fungerar. Borgerliga politiker måste nu sluta upp med reflexmässigt och oreflekterat försvar av vårdvalet och i stället ta tag i ersättningssystemen.

Det här är en opinionstext

Johan Enfeldt
landstingspolitiker (L) i Uppsala län

Riksrevisionen skriver i sin uppmärksammade rapport om vårdvalet att ”det finns stora skillnader mellan landstingens ersättningssystem”. Med dryga 60 kronor för ett läkarbesök i Dalarna mot över 480 i Stockholm måste man ge dem rätt. Det är dags att öppet jämföra och ifrågasätta de olika ersättningsmodellerna i vårdvalet. Det är dock inte samma sak som att ifrågasätta vårdvalet i sig. 

Vårdcentralerna får dels en fast ersättning per listad patient, dels en rörlig ersättning per besök. Riksrevisionen konstaterar helt korrekt att det är en annorlunda marknad ”med tre parter – en producent (vårdgivaren) som säljer en tjänst, en kund (patienten) som konsumerar tjänsten och samhället (skattebetalarna) som betalar.” 

Här borde det ringa varningsklockor hos varje marknadsvänlig politiker. Hur undviker vi överkonsumtion av enkla åkommor? För skattepengar. Och hur garanterar vi vård efter behov? 

Den fasta ersättningen ska styra vårdcentralen till att ha tillräcklig beredskap. Den rörliga ska se till att medborgarna får vård och inte behöver vänta. Här skiljer det mycket mellan landstingen. Rapporten Vårdval i primärvården från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) 2012 visar att den fasta ersättningen i de flesta fall ligger på en nivå av mellan 70 och 80 procent av den totala ersättningen. Stockholm skiljer ut sig med endast cirka 40 procent. Göran Hägglund sammanfattade problemet i P1 Morgon 12/11 med orden ”Är det så att man får ersättning för många besök, då blir det många besök”.

Nästa hemläxa är att vi medborgare har olika behov av primärvård. Socioekonomiska faktorer spelar helt enkelt stor roll för vårdbehovet och därmed kostnaden för vårdcentralen. Därför måste den fasta ersättningen ta hänsyn till detta, annars blir det för bra betalt att ha en vårdcentral i ett socioekonomiskt starkt område och tvärtom. Trots att detta är välkänt tar inte alla landsting hänsyn till CNI, eller Care Need Index. CNI ger utifrån ett antal socioekonomiska faktorer en indikation på vårdbehov. Utan att ta hänsyn till det kommer marknaden självklart att välja bort områden med högre vårdtyngd och mer tidskrävande patienter. 

Det finns också risker med att göra ersättningen alltför komplicerad. Några landsting väger in patienternas diagnoser. Det riskerar att leda både till ökad byråkrati, då det tar tid att dokumentera, och till en inflation i diagnoser. Riksrevisionen visar att antalet psykiska diagnoser ökade med 84 procent i Västra Götaland mellan 2007 och 2011. Där påverkar diagnoserna ersättningen. I Stockholm, som inte har någon sådan ersättning, var ökningen mer modest, 34 procent. 

Ersättningssystemet påverkar indirekt också annan vård. Primärvårdens budget prioriterar ju så att säga sig själv. Kostnaden blir det den blir. Risken med detta är att sjukvård för relativt friska prioriteras på bekostnad av annan vård. Det finns tyvärr inte mycket som tyder på att akut- och specialistvård avlastats av fler besök i primärvården. 

Fler borgerliga politiker måste nu sluta upp med reflexmässigt och oreflekterat försvar av vårdvalet och istället ta tag i ersättningssystemen. Rimliga utgångspunkter i ett sådant arbete är:

- Följ noga utvecklingen av antal besök i primärvården i relation till akut- och specialistvård. Förstärkt primärvård ska avlasta annan vård, inte bli en egen affärsidé.
- Var behövs det vårdcentraler för att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav? Förändra ersättningsmodellen så att den fasta ersättningen motiverar etablering där det saknas primärvård i dag.
- Våga prioritera kostnadsutvecklingen i primärvård mot till exempel psykiatri eller annan specialistvård.

Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.” och ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” Om vi också fortsättningsvis ska kunna välja vårdcentral är det hög tid att anpassa ersättningssystemen till lagens skrivning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 20 november 2014 kl 11:18
Uppdaterad: 20 november 2014 kl 13:22

Skribent

Johan Enfeldt
landstingspolitiker (L) i Uppsala län