Debatt
Pedagogik
27 februari 2015 kl 10:13

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Hjärnforskning kan inte visa hur skolan ska styras

Sverige har goda förutsättningar att införa ett skolsystem som bygger på att vi litar på våra unga. Vi har nu chansen att skapa skolor som vågar lita på att alla unga individer vill och kan lyckas i livet, och som litar på att pedagoger är kompetenta att hjälpa dessa unga människor att finna och nå sina mål.

Det här är en opinionstext

Jens Peter de Pedro
kreativ strateg

REPLIK Gabriel Sahlgren och Johan Wennström skriver i sin artikel ”Skolbarns hjärnor är inte tillräckligt mogna” på Perspektiv i Dagens Samhälle (20/2) om forskning som visar att de delar av barns hjärnor som huserar “moral, kontroll och planering” inte är färdigvuxna förrän i ungdomsåren. Slutsatsen författarna drar är att barn är inkapabla att styra sitt lärande och att de därför bör lotsas fram i sin kunskapsinhämtning tills dess att de blir vuxna.

Det är inte första gången vi tittar på folks huvudformer och tycker oss hitta bekräftelse för att den grupp människor vi undersöker är undermåliga oss själva. Äntligen får vi fysiska bevis på att deras friheter bör inskränkas och rättigheter fortsatt begränsas! Men, det finns psykologer som menar att vi i framtiden kommer se tillbaka på många av de slutsaster vi nu tror oss kunna dra av hjärnans fysiologi med samma bekymrade blick som vi i dag ser på den “kunskap” frenologin tillförde 1800-talet.

Sahlgren och Wennström valde att söka stöd för sin syn på skolan i tolkningar av färgmönster på elektromagnetiska bilder. Men det hade funnits större potential till insikt om de i stället sett på lärande med den kunskap i ryggen som de själva besitter inom ekonomi respektive statsvetenskap.

Låt oss ta en titt på skolan genom ekonomin och statvetenskapens ögon. Skolan blir då en kunskapsfabrik i vilken barnen ses som råvaror som förädlas till produkter (behaviorism) eller som arbetare som bygger sin egen kunskap (konstruktivism). Själv föredrar jag det senare, men oavsett vilket synsätt man väljer så är det tydligt att exakt vad som ska produceras i lärofabrikerna i Sverige till största delen styrs från central ort. Vi har alltså planekonomi i den svenska skolan.

Detta är så klart inte unikt för Sverige. Världen över bestäms det på statliga skolmyndigheter vilken kunskap som ska produceras i barnens huvud de kommande åren i respektive land. Allt mer inriktas läromålen efter OECD:s Pisa-tester och därmed efter de riktlinjer organisationen själv ger för att förbättra varje lands resultat. Perspektivet är långsiktigt och vissa länder har helt oironiskt fler-årsplaner för hur de ska gå tillväga.

Vi vet väl varför planekonomi inte fungerade på varu- och tjänstemarknaderna när de introduceras i Östeuropa och i Asien under 1900-talet. Grundproblemet var att individens egna drivkrafter och initiativ inte kunde tas tillvara. Det handlade inte bara om att det för individen var omöjligt att söka ekonomisk vinning, avsaknaden av möjligheter till självförverkligande var minst lika hämmande. Dessutom hade myndigheterna svårt att se vilka varor som skulle efterfrågas i framtiden.

Mot slutet av seklet återgick man i de flesta av dessa länder till marknadsekonomi. Det gav snabbt goda resultat, men det är viktigt att notera att det inte bara var ett steg tillbaka. Det var en mer rättvis variant av marknadsekonomi som infördes. Nu hade staten en större roll i att reglera, hjälpa och stödja.

Sahlgren och Wennström menar att de sista årens fallande skolresultat beror på att eleverna getts för mycket frihet i sitt lärande. Men de försämrade resultaten beror snarare på att ett mindre konstruktivt ekonomiskt sätt att se på skolan, nämligen att “effektivisering” och “resurssparande” har kommit att påverka lärandet. Eleverna får färre timmar med pedagogerna och förväntas i stället att på egen hand nå mål som de inte själva satt. Det är alltså bara samma gamla vanliga planekonomi men med minskade resurser. Även administrationen tenderar att öka när en planekonomi krisar. Detta har i stor utsträckning drabbat lärarna de senaste åren som fått utföra allt mer pappersarbete.

Nu var det nästan 200 år sedan vi hade ett lärosystem där ansvaret för att söka kunskap och hitta mentorer låg på individen. Samhället har förändrats så mycket att vi varken riktigt minns hur det gick till eller tror oss kunna dra större lärdomar av hur saker fungerade då. Men det är just en modern och välfärdsanpassad version av ett sådant system som vi behöver. Vilka kunskaper som ska produceras är nämligen inte statens angelägenhet.

Vi har nu chansen att skapa ett system som vågar lita på att alla unga individer vill och kan lyckas i livet och som litar på att pedagoger är kompetenta att hjälpa dessa unga människor att finna och nå sina mål.

Skolor med detta sätt att se på lärande existerar redan. I San Francisco finns AltSchool som startas av före detta Google-anställda och i New York ligger Manhattan Agile Learning Center. Här sätter eleverna upp sina egna mål och hjälps av sina mentorer, ibland vuxna, ibland äldre barn, att uppnå dem. Man använder management-metoder som hämtats från IT-världen.

Vi behöver skapa sådana positiva lärmiljöer; miljöer där det finns förutsättningar till långsiktig emotionell anknytning till människor som är goda förebilder; miljöer där färdigheter kan övas i verkliga sammanhang och miljöer där vi inte bara pratar om demokrati utan också låter elever faktiskt utöva medbestämmande. I sådana sammanhang kan unga människors hjärnor formas optimalt. Där kan de hitta sina passioner och påbörja sökandet efter mening.

Den omogna hjärna som forskarna syftar på är helt enkelt ett organ som aktivt behöver söka utveckling för sin egen fortlevnads skull. Därför är den av naturen rustad med en stor nypa nyfikenhet och lust att lära. Lekfullhet kallas det också.

Barn må ha mer lärdomar framför sig i livet än vad vi som är äldre har, men att vi aldrig ska låta dem lära sig saker på egen hand, eller hur en skola bör organiseras, det kan ingen hjärnforskning i världen bevisa.

Däremot tror jag att Sverige har goda förutsättningar att införa ett skolsystem som bygger på att vi litar på våra unga. Vi har en unik tradition i Skandinavien där en varm och mänsklig barnsyn på sina ställen lyser igenom skolans stela system. Vi har senare skolstart, senare betyg och en mänskligare relation mellan elev och pedagog än de flesta andra regioner i välden. Låt oss bygga vidare åt det hållet.

Vi har möjlighet att skapa något världsunikt!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.