Hjälp i tid ska inte hänga på elevens bostadsort

Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar är en av de allvarligaste frågorna i dag. Så var det redan de tio år då jag jobbade aktivt som skolsköterska. Under senare år har jag följt utvecklingen som landstingsråd och förtroendevald i SKL:s beredning för Primärvård och äldreomsorg, där också psykiatrifrågor hanteras, och dessförinnan i Utbildningsberedningen.

Skolan berör alla barn och ungdomar. Skolresultaten har en avgörande inverkan på den unges förutsättningar inför vuxenlivet. Den bästa skyddsfaktorn mot både arbetslöshet, psykisk ohälsa och annat utanförskap är att gå ut skolan med fullständiga betyg. Omvänt är den största riskfaktorn att gå ut skolan med ofullständiga betyg. Ett sådant misslyckande, tidigt i livet, påverkar självbilden allvarligt hos den enskilda personen, samtidigt som det blir så mycket svårare att få jobb och bli självförsörjande.

Den insikten kräver en helhetssyn på eleven och även på skolans roll. Om man tidigt kan upptäcka att någon har problem, är chansen större att kunna erbjuda hjälp och stöd, innan problemen har vuxit sig större. Det gäller både vid inlärningssvårigheter och vid psykisk ohälsa, exempelvis självskadebeteende. 

I dag varierar det kraftigt mellan hur olika kommunerna och fristående skolor prioriterar resurserna. Den tid skolläkare och skolsköterska har per elev kan skifta avsevärt. Det medför stor ojämlikhet i hur väl elevernas behov kan tillgodoses.

Huvudmannaskapsgränserna kan vara ett hinder. Skolsköterskor kan uppleva sig som en isolerad medicinsk ö i en för övrigt pedagogiskt inriktad miljö. Särskilt stor är den risken i mindre kommuner. Man har sällan några kollegor på arbetsplatsen att samråda med och det medicinska fortbildningsbehovet är inte alltid prioriterat.

Kommunikationen mellan elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin fungerar skiftande. Det kan leda till att eleven kommer i kläm. Det kan vara svårt att slussa en ung person som mår dåligt vidare till rätt instans i landstinget/regionen. Första linjens psykiatri för barn och unga är ännu under uppbyggnad. Även fullt utbyggd kan situationer uppstå som hade varit enklare att hantera med samma huvudman, både när det gäller fysisk och psykisk ohälsa eller sammansatt problematik. 

Skulle dessa problem kunna lösas om skolsköterskor och skolläkare organisatoriskt tillhörde landstinget/regionen, fysiskt placerade i skolans lokaler för fortsatt hög tillgänglighet och samverkan med andra professioner? Detta skulle behöva utredas. Jag anser också att en miniminivå för elevhälsans resurser per elev skulle behöva fastställas. Syftet är självklart att förbättra elevhälsans förutsättningar att ge varje elev god och jämlik vård. Dessa tankar har jag framfört i en motion till Kristdemokraternas riksting.

Det ska inte hänga på vilken kommun ett barn eller ungdom bor i, om han eller hon ska få chansen att få stöd och hjälp i rätt tid.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.