Medan andra länder valde att resa taggtrådsstängsel kunde Refugees welcome-parollen sammanfatta den nationella stämningen i länder som Sverige och Tyskland. Vi såg oss som en humanitär stormakt. Vi skulle visa vägen för resten av Europa.
Europa hade vaknat upp ur sin dvala. Först när små fragment av den misär som varit vardag för miljontals i flera år, knackade på Europas dörr i form av större flyktingströmmar, vaknade vi. Men vi vaknade – för att bara månader senare gå i ide i form av ett inhumant ”andrum”.
Att vi skulle ligga på EU:s miniminivå för antalet asylsökande, införa ineffektiva gränskontroller, rasbiologiskt klingande åldersbestämningar på ensamkommande barn, integrationshämmande tillfälliga uppehållstillstånd och nästan omöjliggöra familjeåterförening några månader senare fanns inte på kartan i september.
Det började med ”signalpolitiska åtgärder”. Med en migrationsminister som plötsligt deklarerade att målet var att färre skulle söka sig till Sverige. Och snart, i oktober, lanserade regeringen och Alliansen ”Migrationsöverenskommelsen”. Men det stannade inte där. Många oppositionspartier krävde ”ytterligare åtgärder” och i november kom också sådana från regeringen. Åtgärder som är så osvenska de kan bli. I dag införs även ID-krav för alla tågresenärer över Öresundsbron.
Då, i september, ställde sig vår statsminister på scenen under den stora Refugees Welcome-manifestationen i Stockholm framför 15 000 människor i det envisa regnvädret och tusentals via direktsänd TV. Han pratade om ett Europa som inte bygger murar, både fysiskt och mentalt. I dag är det exakt vad han själv gör – och mer därtill. Det är inget annat än hyckleri.
Det är inte rimligt att den svenska solidariteten krackelerar när våra medmänniskor behöver oss som allra mest. Det är inte rättvist att vi väljer att ta ett ”andrum” så fort vi märker att situationen kommer alstra symptom i vår egen vardag. Det är inte ansvarstagande att ge legitimitet och luft under vingarna till de främlingsfientliga och rasistiska problembeskrivningarna vi så länge fördömt.
När scenariot kunde ha varit att Sverige bestod som ett gott exempel, valde våra politiker att agera på ett vis som nu skapat kedjereaktioner i resten av Norden, och antagligen i Europa. Nu pekar länder som Danmark på oss. Inte för att vi visar vägen som ett gott exempel – utan tvärtom. Det är skamligt.
Herr statsminister. Vem ska ta ansvar för den långsiktiga kedjereaktion som era föreslagna åtgärder frambringar?
Alla partiledares envisa iver att vilja tala på manifestationen i september, där vi bland annat fick prata med fleras stab minst tre-fyra gånger och fler än en gång med gråt i halsen: Var allt detta spel för gallerierna?
Facit säger så. Facit säger att ni bara ville stå på scen och snylta på den svenska befolkningens solidaritet för medmänniskor på flykt.
Ingen begär att Sverige ska göra allt. Men det är inte heller fakta att vi måste införa exakt alla dessa åtgärder. För vi gör inte alls vad vi kan. Vi har aktivt valt att göra så lite vi bara kan. Trösten att ”detta bara gäller för tre år och för att kunna bygga ut mottagandet” håller inte.
Minns ni till vilka vi en gång i tiden sa: ”Vi kan göra båda och”? Låt oss leva som vi lär.
Herr statsminister. Dag Hammarskjöld sade en gång: ”Godhet är något så enkelt: att alltid finnas för andra.” Sluta nu att krångla till det.
Herr statsminister. Du är inte bara skyldig alla de människor som fortsätter fly trots vårt ”andrum” en ursäkt. Du är även skyldig det svenska folket minst 15 000 ursäkter.
Hela hösten har eldsjälar på tusen olika fronter stått upp för asylrätten i Sverige. Jag är övertygad om att den svenska solidariteten hade ett längre bäst-före-datum än tre månader till.
Därför är det dags att våra politiker får en ordentlig varning: Ni är ute på hal is. Skärp er. Ni har missbedömt storleken på gemene svensks hjärta! Gör om, gör rätt.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
