Debatt
Slöja
14 december 2019 kl 04:10

Hedersnormerna är insydda i slöjan

Att få bort hedersförtrycket utan att vilja se dess källor och uttryck är en omöjlighet. Den goda viljans blåögdhet blir integrationspolitikens tragiska fälla. Igen och igen. Det skriver Maria Rashidi, Kvinnors Rätt och Sara Mohammad, Glöm Aldrig Pela och Fadime. 

Det här är en opinionstext

”Bekämpa hedersförtrycket – inte slöjan”. Den distinktionen och tulipanarosen hörs och skrivs allt oftare, i takt med att debatten kring slöjans vara eller icke vara intensifieras. Under hösten har just ovan ord synts i en rubrik på DN:s ledarsida, men budskapet är minst sagt frekvent återkommande i debatten: förtryck ska motarbetas, men slöjan ska fredas från det arbetet.

”Bekämpa hedersförtrycket – inte slöjan”.

Det är bara fyra ord men de återspeglar exakt integrationspolitikens hopplösa kluvenhet – den goda viljan och bristen på att se problemens känsligare sidor. Åsikten levereras vanligen samtidigt med att annat ofta ignorerat – men ack så viktigt – budskap om att ”kampen mot hedersförtryck är en ödesfråga för Sverige”.

DN konstaterar i sin artikel att många av religionens mörka sidor accepterats eller förnekats i felriktad välvilja och rädsla för rasism, när staten och samhället i stället borde ha satt ner foten”.

Ja. Att kulturers och religioners ”mörka sidor” (läs: brott mot mänskliga rättigheter) har accepteras och rentav skattefinansieras i mångkulturens färgrika kaos har vi försökt påtala i nära tjugo år. Men detta gäller också hedersvåldsfrågan och gäller fortsatt i frågan om slöjan. Att få bort hedersförtrycket utan att vilja se dess källor och uttryck är en omöjlighet. Den goda viljans blåögdhet blir integrationspolitikens tragiska fälla. Igen och igen.

Efter tjugo år av debatter och massiva hedersutbildningar verkar till och med tongivande journalister sitta kvar i samma fälla. För så här är det: slöjan på barn ingår i hederskulturers ingredienser – även om DN:s ledarredaktion och makthavarna inte är förmögna att se det.

Låt oss beröra bara två aspekter av denna ändlösa debatt om slöja på barn.

Segregation. Slöjans funktion är att markera skillnad mellan könen och för barn blir det till en skoluniform, ett verktyg för socialisering i könsapartheidsetiken. Men ”tygbiten” separerar inte bara pojkar och flickor utan kan också skapa gränser och rivalitet mellan olika etniska, religiösa och o-religiösa barngrupper. Religion bygger på dogmer, oförenliga med skolans vetenskapsbaserade kunskaper som inkluderar ifrågasättande, av allt.
Den arabiska poeten, Adonis (Ali Ahmad Said Asbar) – kandidat till nobelpriset – är mer välformulerad när han talar om religionens roll i en demokrati: ”Alla religiösa praktiker utanför moskén är en kränkning av samhällets värden. Offentliga institutioner tillhör alla medborgare: i synnerhet skolan och universitetet är rum för den kunskap man delar... Att demonstrera religiös tillhörighet på dessa platser är att våldföra sig på deras själva mening och ändamål. Det är att förgripa sig på idén om gemensam tillhörighet. Det är ett symboliskt uttryck för viljan till separatism. Det betyder: vi vägrar att integreras”.
Så klart.

Hedersnormer. Det föräktenskapliga oskuldskravet – inskrivet i de tre monoteistiska religionerna – är idag bortglömt av både den protestantiska kyrkan och i sekulära demokratier i Väst, men det är faktiskt tvärtom i stora delar av världen. Vi som har flytt från könsapartheidsdiktaturer, där kvinnor riskerar sina liv då de protesterar mot slöjtvånget, vet och har upplevt vad kyskhetslagar innebär. Oskuldsnormerna matas tidigt in i barnen och det är inte konstigt att 94 procent av befolkningen i Mellanöstern och Nordafrika ser ”sex” före äktenskapet som moraliskt förkastligt, enligt det ansedda forskningsinstitutet PEW.

Oskuldsetikens kvinnliga renhetsideal dunstar inte bort av sig själv hos traditionalister i migrationens utanförskap. Den kan avta med tiden, bevaras eller förstärkas. Men slöjan, också i Väst, markerar skillnaden mellan den rena (kyska) och den orena (okyska) kvinnan.

Det är klart att man i Sverige håller tyst utåt om denna nedvärderande syn på majoritetens ”okyska” kvinnor. Undantag är bokstavstrogna imamer som predikar för tolvåriga flickor om att kvinnor är som ”choklad”, de bör vara ”inslagna” i slöja, annars hotar helvetets eld. Det är samma könsapartheidsetik som sanktioneras av makthavarna i flera muslimska länder och den politiska islamens mäktiga organisationer.

”We love our women, we do not exhibit them, we protect them”, summerar Dr Zakir Naik, en av de mest populära tv-imamerna som sänder globalt från Indien, Saudi och numera från Malaysia.

Det är därför troende liberala muslimska kvinnor som indisk-amerikanska Asra Nomani – professor, grundare av ”Muslim Reform Movemenet” – kämpar för att ”återta religionen från patriarkerna”. I Washington Post uppmanar hon öppet sina muslimska systrar att sluta bära slöjan:

”Do not wear a headscarf in “solidarity” with the ideology that most silences us, equating our bodies with “honor.” (Bär inte slöjan i solidaritet med en ideologi som tystar oss och gör våra kroppar till en fråga om ”heder”).

Slöjan signalerar kyskhetsetiken som kan kopplas till döttrars ansvar för familjens heder.

Vi har sagt att slöjan (och alla andra demonstrativa religiösa symboler) bör stanna utanför skolans område och att de religiösa segregationsskolorna bör stängas. Men våra feministiska makthavare väljer att prioritera kollektiva religiösa rättigheter framför barn- och kvinnors mänskliga rättigheter. Nyligen manifesterades detta extra tydligt då Annie Lööf (C) körde över sitt eget parti som röstade om pojkars omskärelse: "Jag beklagar det här beslutet som stämman har fattat" sade Annie Lööf i SVT. Detta efter att parti stämman fattade beslut om omskärelse på pojkar.

Att makthavarna böjer knä inför religioners tilltagande makt i Sverige/EU kan man ”förstå”. Politiker vill ha röster som kan hämtas hos föräldrar, inte hos barnen. Men att stora barnrättighetsorganisationer, statsfeminister och inflytelserika journalister lider också av en närmast patologisk rädsla för att såra kyskhetsetikens högljudda organisationer är faktiskt ett svek mot barnen.

Att få bort segregationstygbiten från skolan – liksom i Österrike, Frankrike, Staffanstorp eller Turkiet 1923 – hade varit ett litet, men viktigt steg mot att lätta på hedersförtrycket, som trots alla hedersinsatser bara har ökat sedan 2001. Det var då Fadime Sahindal krävde lika rättigheter för ”invandrartjejer” – något som förblev en dröm för över hundratusen ungdomar. Så länge tongivande journalister ser könsapartheid som ”kultur” och makthavarna stödjer de organisationer som sanktionerar det, så länge kommer hedersförtrycket att bestå.

För övrigt är vi djupt överens med DN:s ledarredaktion om att ”kampen mot hedersförtryck är en ödesfråga för Sverige”.

Det har vi ju sagt i femton år bara.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 14 december 2019 kl 04:10
Uppdaterad: 14 december 2019 kl 04:09

Skribenter

Maria Rashidi
ordf. Kvinnors Rätt
Sara Mohammad
ordf. Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime

Nästa artikel

Perspektiv
Könsstympning
16 augusti 2019 kl 05:05

64 påtvingade gynundersökningar – inga åtal

När det gäller könsstympning finns det en risk att de repressiva åtgärder som övervägs skadar de flickor man egentligen vill skydda, skriver professor Sara Johnsdotter.

En helt vanlig dag när Amina var elva år gammal blev hon uppsökt av två poliser och en advokat i skolan. De förklarade att hon var tvungen att följa med dem till sjukhuset för att genomgå en gynekologisk undersökning. Gråtande vägrade hon. I flera timmar. Först efter samtal med sin mamma gick hon motvilligt med på att följa med till sjukhuset. Där undersöktes hennes underliv noggrant av tre medicinska experter på jakt efter spår av könsstympning.

De hittade ingenting.

Föräldrarna anmälde händelsen till DO och i rätten blev det fällande dom 2010: flickan och hennes föräldrar fick skadestånd för att ha utsatts för etnisk diskriminering.

Advokaten, som fungerade som särskild företrädare för barn (se nedan) och var den som tog det formella beslutet att tillåta den genitala undersökningen, fick en varning från Advokatsamfundet för att hon inte följt med flickan till sjukhuset. Händelsen var en starkt negativ upplevelse för flickan och hela familjen.

I en annan del av Sverige 2015 tog en svensk-somalisk pappa sin elvaåriga dotter Iman till läkare eftersom hon hade besvär genitalt av en bit vävnad som vuxit till sig efter en cykelolycka. Hon hade skadat sig i underlivet när hon cyklat på en stolpe fem år tidigare. Vården som gavs då, när hon var sex år, efterföljdes av en utredning som utmynnade i att det inte var fråga om könsstympning. När Iman nu behövde vård igen framkom det att familjen besökt Somalia under sommaren. En sköterska anmälde misstanke om könsstympning direkt till polisen.

Båda föräldrarna anhölls och förhördes, barnen omhändertogs. Iman förhördes av polisen som vägrade tro på att hon inte genomgått omskärelse. Otaliga gånger fick hon svara på samma frågor och försäkra att inget tagits bort från hennes underliv och att ingenting gjort ont sedan cykelolyckan. Förhöret slutade med att Iman bröt ihop och bara grät. En slutlig rättsmedicinsk undersökning gjordes av sammanlagt sju experter. Ingen fann några spår efter den illegala könsstympning man sökte efter.

Amina och Iman är två av minst 64 flickor som, inom ramen för utredning av misstänkt könsstympning, undersökts genitalt av svenska myndigheter. I en majoritet av dessa fall har undersökningen gjorts utan föräldrarnas medgivande eller ens deras vetskap. Lagen om särskild företrädare för barn, som infördes 1997, möjliggör att en domstol tillfälligt kan förordna en särskild företrädare utan att vårdnadshavaren får veta det. Flickor hämtas då på daghem, förskolor och från sina skolor för att tas till medicinsk undersökning. I de flesta fall är det rimligt att beskriva hanteringen som ”tvångsundersökningar” – och i inget av dessa fall har den gynekologiska undersökningen lett till identifiering av fall där man kunnat väcka åtal.

Sverige var det första landet i västvärlden som införde en speciallagstiftning mot könsstympning, 1982. I mitt arkiv av polisärenden – anmälningar om misstänkt könsstympning och i en stor majoritet av fallen efterföljande förundersökningar – finns det 122 ärenden fram till och med 2017.

Bara i tre fall har man kunnat väcka åtal. Om man bortser från den man som dömdes till sex månaders fängelse i Blekinge häromåret, för att han öppet tillstod att han ville att hans döttrar skulle omskäras i Nigeria i framtiden, så återstår två fall där myndigheter kunnat ta ärenden av olaglig könsstympning av svenska flickor till domstol. I båda dessa fall fälldes fleråriga fängelsedomar 2006. I båda dessa fall var det flickorna själva som vände sig till företrädare för det svenska samhället och berättade vad de hade varit med om i Somalia.

Detta låga antal fall ligger i linje med hur det ser ut i övriga Europa. 2015 ledde jag på uppdrag av Europeiska kommissionen arbetet med en översikt av misstänkta könsstympningsfall som nått straffrättsliga domstolar. De senaste tre decennierna har runt 25 fall i Europa tagits till domstol – trots många länders hårda satsningar på att identifiera olagliga fall.

Givet att det i Sverige och i andra europeiska länder bor så många invandrare från länder där flickor omskärs, borde de identifierade olagliga fallen vara mångdubbelt fler om traditionen upprätthålls.

Det låga antalet fall kan uppfattas på två sätt:

Könsstympning av flickor pågår inom invandrargrupper i Europa i form av dolda illegala aktiviteter bortom myndigheternas kontroll. Mörkertalen skulle således vara stora. Detta är det scenario som målas upp av massmedia och som våra myndigheter agerar utifrån.

Det andra scenariot är att det sker en stark kulturell förändring i samband med migration till västerländska länder. Migranter får en chans att slippa undan mycket av det sociala trycket att upprätthålla en smärtsam tradition, och i det nya landet finner de andra strategier att skapa en bättre möjlig framtid för sina döttrar än att låta dem genomgå omskärelse. Det är detta scenario som stöds av forskningen och som också framhålls av många professionella i Europa som möter dessa grupper i sitt kliniska arbete.

Så länge myndigheterna agerar utifrån föreställningen att mörkertalen är stora, så är det fler än Amina som riskerar att hämtas av polis i skolor och förskolor och utsättas för integritetskränkande genitala undersökningar. Fler flickor riskerar att som Iman få sitta i förhör, få sina föräldrar misstänkliggjorda och sin kroppsuppfattning förändrad för alltid.

I England har det skapats en motrörelse bland somalier, vilka systematiskt utsätts för kontroller i form av oanmälda hembesök, förhör, utredningar med genitala undersökningar och omhändertaganden av barn. Efter många års allt skarpare lagstiftning och repressiva åtgärder i England har man fått fram en enda dom för olaga könsstympning. Domen, från 2018, är dessutom så svagt underbyggd att experter hävdar att den troligen kommer att rivas upp i högre instans.

Svenska politiker och myndigheter borde fråga sig om insatserna för att skydda flickor i riskzonen för könsstympning står i proportion till utfallet. Anmälningsbenägenheten när det gäller misstänkt olaglig könsstympning är hög i Sverige, och enligt Brottsförebyggande rådets siffror för i år ökar antalet anmälningar. Men decennier av förundersökningar, förhör av misstänkta förövare, gynekologiska tvångsundersökningar och anhållanden av vårdnadshavare har inte lett till att man kunnat lagföra några fall utöver de två där flickorna själva berättade.

Trots det har man nu i Sverige lagt fram förslag på att utöver de insatser som redan görs lägga till bland annat ett utreseförbud för flickor som anses vara i riskzonen. Det finns inget som tyder på att repressiva åtgärder av detta slag skyddar flickor eller leder till att fler olagliga fall kan upptäckas. Snarare riskerar de som man vill skydda att fara illa. Lagstiftarna borde i stället ta intryck av det faktum att det är insatser från det svenska samhället som har skadat flickor som Amina och Iman. 

Skribent

Sara Johnsdotter
professor i medicinsk antropologi vid Malmö universitet

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 16 augusti 2019 kl 05:05
Uppdaterad: 16 augusti 2019 kl 05:04