Hederskulturen innebär dubbel utsatthet

Metoo-rörelsen har vänt bladet. Skammen tillhör förövaren och inte längre offret. Men har rörelsen vänt bladet för alla?

Nej, en särskild grupp kvinnor behåller fortfarande skammen för sig själva. De kan varken delta i debatten eller ens tänka tanken på att träda fram i sitt eget upprop #UnderYtan. De är kvinnorna som lever i skuggan av hederskultur.

Hederskulturen är ingen bransch vars reaktioner man kan räkna med. Här finns ingen arbetsgivare som kan lova förändring och sparka förövare eller lova värdegrundsarbete mot sunkig kvinnosyn. Hederskulturen är en livsstil och en tradition som kvinnan tvingas att leva under. Ett kollektivt förtryck för att kontrollera tjejernas sexualitet och begränsa deras valmöjligheter.

Tjejen är familjens heder. Hon ska inte ha någon relation innan äktenskapet. Hon får inte ha någon pojkvän. Flickvänner är inget som hon får tänka på överhuvudtaget. Hon ska bevaras oskuld och följa familjens seder oavsett om hon vill eller ej.  Om tjejen råkar ut för något som kan skada familjens rykte drar hon skam över HELA familjen.

Kollektivet är inte bara ansvarigt för att kontrollera det andra könet i familjen. Det har också till uppgift att förhindra ryktesspridning. Att allt som sker inom familjen stannar inom familjen.

Skyddar denna ständiga övervakning dessa tjejer från sexuella trakasserier och övergrepp? Nej, trakasserier och övergrepp begås såklart ändå. Men så länge offren är tysta är familjens heder bibehållen! Att slå larm efter en våldtäkt vore till exempel förödande för någon vars oskuld är hela familjens angelägenhet.

Att råka ut för ett sexuellt övergrepp är allvarligt nog. Men att prata om det är mycket allvarligare, då vanäras familjens heder. Att berätta är att göra situationen värre. Då tvingas familjen att agera, det vill säga tjejen öppnar helvetets portar istället för att få stöd av sina nära och kära. Därför väljer många att bita i det sura äpplet och håller skammen för sig själva. Dessa kvinnor - som i de flesta fall är födda i Sverige - kan inte engagera sig i Metoo.

Kvinnorna som lever i hederskulturen är varken mindre modiga eller mindre utsatta än de tusentals kvinnor som öppet vittnat om sexuella trakasserier. Hedersutsatta kvinnor är bara dubbelt utsatta. De riskerar att utsätta sig för fara och repressalier ifall de delar med sig av sina erfarenheter.

De kvinnorna jag intervjuade i samband med #UnderYtan vittnar om vansinniga sexuella övergrepp och grymt hedersförtryck i form av dödshot, oskuldkontroller och tvångsäktenskap. Men de tänker ändå inte polisanmäla eller träda fram.

Kvinnorna har för dåliga erfarenheter om vad som kan hända om de berättar öppet. När de söker hjälp blir de inte trodda. Varken polisen eller socialen har hjälpt dem och i vissa fall skickas de tillbaka till sina förövare.

Frågan är nu, hur kan vi stoppa och förebygga hedersförtryck?

Först och främst måste heders problematiken erkännas som ett svenskt problem. Annars tappar vi känslan att det berör oss och fortsätter göra små insatser bara när något stort äger rum och kommer upp till ytan, för att sedan förtränga allt igen.

”Vi är samhällets blinda fläck. Vi behandlas som om vi är exotiska varelser”, sade en av kvinnorna jag intervjuade.

Vidare behövs kontinuerliga kunskapslyft om hederskultur för bland andra politiker, poliser, socialarbetare, vårdpersonal. Både för de som redan jobbar och för de som utbildar sig. Offentlig verksamhet som skolor, vård och socialkontor m.m måste ha tydliga rutiner och handlingsplaner så att alla som kommer i kontakt med en hedersutsatt tjej vet vad de ska göra.           

Dessutom: organisationer som har bevisat dålig kvinnosyn och i sin verksamhet strider mot demokratiska och jämställda värderingar bör inte få bidrag eller stöd från det offentliga. Säkerställ även att nyanlända informeras så tidigt som möjligt om vilka värderingar och friheter som både män OCH kvinnor har i Sverige, samt vilka rättigheter och skyldigheter man har som medborgare.

Men framför allt. Låt aldrig avsaknaden av stora upprop förleda er att tro att problemen inte finns, utsattheten finns där, tro inget annat.

Att hålla tyst om det som sker under ytan är bara ett sätt att försöka leva. Ett sätt att överleva!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.