Hederskultur kan vara mylla även för jihadister

I dessa dagar står samhället inför stora utmaningar. Den stora flyktingströmmen och terrorismen är oerhört angelägna frågor, men det är frågor som inte får blandas ihop. Många av flyktingarna har flytt just från terror i sina hemländer och ska inte behöva misstänkas för samröre med IS. Samtidigt vet vi att det pågår rekrytering till IS också här i Sverige. Utmaningen börjar, som så ofta, i värderingar, skriver Maria Rashidi, ordförande för organisationen Kvinnors Rätt.

Det här är en opinionstext

Dela artikeln

min läsning

Ängeln Gabriel informerar – på behörigt och kyskt avstånd – jungfru Maria om att hon ska föda en son.

Vilka är det då som är i farozonen att lockas till IS? Förmodligen främst pojkar och män som inte känner sig delaktiga i samhället, som kanske just därför inte delar våra demokratiska värderingar. Diskussioner om värderingar måste då prioriteras. Ett sådant fokus kan förhindra inte bara jihadism, utan även öppna dörrar till att förhindra också andra, icke-önskvärda värderingar, som till exempel könsseparatism och hederstänkande.

Vi vill leva i ett öppet och demokratiskt samhälle där olika kulturer berikar varandra men när nyanlända grupper hamnar i utanförskap motverkar detta mångkulturens positiva sidor. Integration handlar inte bara om arbete – även om det är grundläggande att nyanlända inte skall bli dömda till utanförskap på arbetsmarknaden. Integration ska också handla om att inte skapa ett ”vi-och-dom-samhälle” med olika värdegrundsystem.

Här har de ansvariga svikit – något som erkändes första gången av Mona Sahlin redan före mordet på Fadime Sahindal. Med hänsyn till kulturella och religiösa sedvänjor gjorde man avkall på att värna om de mänskliga rättigheterna – och detta sker tyvärr än i dag. Enligt regeringens utredning, ledd av Carin Götblad, växer över 100 000 flickor (och pojkar) upp i Sverige under förtryckande hederskulturella normer, varav flera utsätts för tvångsgifte, barngifte, könsstympning och kränkande kontroll av flickors oskuld och ”mödomshinna”.

Oskuldsetiken och myten om mödomshinnan är fortfarande levande i stora delar av världen och dess konsekvenser ter sig ofta svårgripbara för svenskar som aldrig upplevt hotet om att könsstympas, stenas till döds för otrohet eller som aldrig levt i ett system där en kvinna måste ha makens tillstånd för att kunna resa eller arbeta.

Men vi ska inte glömma – särskilt inte nu när många i detta land firar jul och därmed också Jesus födelse – att för inte länge sedan krävdes också i Sverige av ogifta flickor att de skulle ”spara” oskulden fram till bröllopsnatten. Genom Jungfru Marias gestalt och jungfrufödseln (immaculate conception) har kyskhetskulturen haft ett starkt symbolvärde före den sexuella revolutionen 1968. Men oskuldskravet är inte bundet till en religion utan har, som den framlidne författaren Eva Moberg påpekade i ”Spräck myten av mödomshinnan”, tusenåriga rötter i patriarkatets etableringsfas, då det biologiska faderskapet skulle säkras genom makens ensamrätt till brudens kropp.

Oskuldskravet var inskrivet redan i de äldsta lagtexterna i Hammurabis rike för fyratusen år sedan och än i dag finns det länder där sextonåriga flickor anklagas för kyskhetsbrott och avrättas offentligt.

I Indien flyr ”illegitimt” förälskade unga par och söker skydd hos ”Love Commandos” när de hotas av hedersmord som till och med kan sanktioneras av så kallade panchayat (byråd). Att bryta mot ”the honour of the community” förkroppsligad i kvinnlig kyskhet kan kosta livet, hävdar den indiska forskaren dr. Prem Chowdhry.

FN uppger femtusen hedersmord per år, men de flesta hedersmord rapporteras inte, utan bokförs som olyckor eller självmord. Human Rights Watch beskriver hur unga kvinnliga kandidater för polis och militära yrken avkrävs oskuldstester i Indonesien och det finns mängder av rapporter om hur militären i Egypten genomförde oskuldstester på kvinnliga demonstranter. Den egyptiska journalisten Mona Eltahawy har misshandlats och våldtagits av militären i Kairo, men törs ändå ropa högt ”I want a sexual revolution in the Middle East!”.

Efter femton år av fruktlösa hedersmordsdebatter i Sverige väntar vi fortfarande på en integrationsminister som vågar lansera en sexuell revolution i våra könssegregerade förorter. Svenskarna har redan flyttat därifrån – och nu vill även progressiva invandrarkvinnor flytta eftersom de inte kan klä sig som de vill och eftersom det offentliga rummet domineras av män, vilket debatterades flitigt i somras.

Traditionella grupper upprätthåller här ett starkt rotat system för att kontrollera flickors oskuld, trots att det är vetenskapligt klarlagt att mödomshinnan inte finns. Hotade flickor skaffar sig konstgjorda ”mödomshinnor” eller oskuldsintyg – under hösten avslöjade Kalla Fakta bland många andra vårdgivare en gynekolog i Rinkeby som genomfört hundratals oskuldstester.

Redan 1992 diskuterade Eva Moberg i DN att vi borde ha någon slags av samhällsöverenskommelse och få in jämställdhetsfrågor i SFI så att bland annat myten om mödomshinnan skulle ”spräckas” redan där. Detta borde vara en självklarhet när större delen av nyanlända kommer från länder där öppna föräktenskapliga kärleksrelationer och homosexualitet är tabu eller straffbelagt.

Vi som har kämpat mot könsapartheid i dessa länder och sedermera flytt därifrån hörsammas inte mycket. Men vi ger inte upp. Under seminariet ”Min oskuld är inte din heder!” på ABF för några veckor sedan lämnade vi återigen över ett åtgärderspaket till jämställdhetsministern.

I det paket vi förespråkar ingår följande:
Med fokus på rättighetsfrågor bör staten inleda ett samarbete med alla imamer och ortodoxa präster i Sveriges könssegregerade förorter. Dessa religiösa ledare har oerhört starkt inflytande över berörda grupper på ett sätt som är olikt förhållandena i Svenska kyrkan. Oskuldskontroller och förtryck i hederns namn kan bevisligen inte förebyggas genom några frivilliga projekt, frågan behöver lyftas uppifrån.

Att stå upp för demokratiska normer för alla – inklusive utsatta invandrarflickor och pojkar – har självklart inte med ”rasism” att göra. Däremot blir det i slutänden diskriminerande och skadligt att förneka oskuldskulturers utbredning. Dylik förnekelse skapar en grogrund för rasism. Det kan inte uteslutas att främlingsfientligheten har ökat också just på grund av att man inte tog dessa frågor på allvar för länge sedan, utan i stället lät parallella samhällen i könssegregerade förorter växa fram.

Att inkludera alla både vad gäller arbetsmarknaden och demokratiska värdegrunder är en förutsättning för att oskuldskontroller och hedersförtryck upphör. Samma sak gäller med ”jihadromantiken”, som också den gror i växthusen för könsapartheid och kyskhetskrav. (Kanske tydligast illustrerat i löftet om att martyren erhåller ”sjuttiotvå oskulder” i himlen.) I båda fallen måste kampen vara värderingsbaserad.

1964 rapporterade Eva Moberg från Afrika att Tunisiens president Habib Ben Ali Bourguiba offentligt fördömt oskuldsetiken. Kan Sveriges statsminister i dag följa president Bourguiba och tydligt uttala att varken gudar eller traditioner har med flickors rätt till sin mödom (som inte finns) att göra? Rätten till den egna kroppen och kärleken – oberoende av kön – skall vara en mänsklig rättighet för alla.

Kan de 100 000 flickor och pojkar som växer upp i Sverige under förtryck av hederskulturella normer förvänta sig ett sådant uttalande från regeringen och statsministern under 2016?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.