Debatt
Hedersvåld
21 januari 2020 kl 17:05

Hedersförtrycket växer – med skattepengars hjälp

Att diverse gudars påbud prioriteras före mänskliga rättigheter manifesteras gång på gång i svensk politik, skriver Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld, däribland årets Fadimepristagare Maria Rashidi. 

Det här är en opinionstext

Det är arton år sedan Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin far för att hon valde sin egen väg till kärleken. Med enastående civilkurage utmanade hon inte bara sina egna etniska gruppers konservativa falanger men också det politiska etablissemanget som ansåg att våld mot kvinnor inte har med kulturer att göra. Efter mordet på Fadime insåg flera beslutsfattare att det inte hjälper de hotade flickorna att likställa ett hustrumord med ett dottermord på uppdrag av ett kollektiv. Hundratals miljoner kronor har sedan dess satsats på olika åtgärder, men hedersförtrycket bara ökar. Något måste ha gått snett i hedersvåldspolitiken.

Fadime önskade inte bara att myndigheterna ska ha kunskap om hedersfrågan utan kämpade också för ”invandrartjejers lika rättigheter”. Sharaf-hjälten, sedermera riksdagsledamoten Arhe Hamednaca (S) brukade säga att ”Bollen ligger hos de etniska organisationerna”, vilka odlar oskuldskulturer. Inte bara Fadime utan också Rädda Barnens Dialogprogram (1996-2010) och till och med dåvarande FN-chefen Kofi Annan betonade de etniska organisationernas ansvar i frågan. Förortsfeministerna har återkommande krävt att statsbidragen till de samfund som odlar hedersnormer ska stoppas.

Men makthavarna lyssnade inte. Man tyckte att ”vi svenskar får inte lägga oss i andras kulturer” eller att tusenåriga normer inte kan förändras. Men, hedersnormer är inte medfödda. Dessutom är det ointressant vad man ”tycker” om mänskliga rättigheter, det är statens uppgift att garantera dem.

Våra förslag om ett samhällskontrakt och det så kallade ”Kofi Annan-förslaget” om de etniska samfundens ansvar – saker som Fadime 2001 tyckte var självklarheter – har hamnat i papperskorgarna hos alla ansvariga statsråd. Genom bland annat Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) skickas än idag miljoner kronor till samfund som utesluter kvinnor från den religiösa makten och som predikar oskuldsetik.

Den tidigare demokratiministern blev den första som ”utredde” frågan. Utredningen leddes av en ledare för en religiös rörelse som försäkrade sina bröder över religionsgränser att de ”inte behövde oroa sig”. Han höll sitt ord. På frågan om varför han inte ens hade kunnat föreslå att åtminstone de människor som blockerar kvinnors väg till den religiösa makten borde stängas av skattebidrag svarade professor Bjereld snällt: ”Det spelar ingen roll vad jag föreslår, EU garanterar religionsfriheten”. Så varför utreda något som det inte går att ändra på? Ingen journalist utredde den frågan... 

Att diverse gudars påbud prioriteras före mänskliga rättigheter manifesterades nyligen då Centerpartiets feministiska ledare körde över sitt eget partis beslut att arbeta för att stoppa den faraoniska sedvänjan att omskära försvarslösa småpojkar. Partiledaren förödmjukade sitt eget parti och ursäktade sig hos de berörda minoriteternas konservativa falanger.

Att religionsfrihet går före individens rättigheter bekräftas också av statsministern. Han är tydlig om den mångkulturella smörgåsbordspolitikens skilda värdegrunder. Ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade par” säger Stefan Löfven. En statsminister i ett mångkulturellt land hade kunnat markera: ingen präst, oavsett religion, skall kunna vägra att viga samkönade par. Eller säga som det är, mångkulturen är undantagen från jämställdhetslagarna.

Det sägs att ”Sverige är fantastiskt”. Visst. Även vi älskar svensk natur, midsommar, gravad lax med dillpotatis, Ingmar Bergman, Lars Noren, Birgit Nilsson och ABBA. Och framförallt älskar vi Sverige för att vi som flydde könsaparthedsdiktaturer fick bo i jämställdhetens bästa land.

Men, den svenska integrationspolitiken ger vi inte fem öre för. För den finns inte. Det som finns är en segregationspolitik som har bidragit till sociala spänningar, invandrarfientlighet och hederskulturers tillväxt, inklusive en av dess våldsammaste grenar – jihadkulturen.

Att bekämpa hedersvåld och samtidigt gödsla kyskhetskulturers marker är en kontraproduktiv politik som vill äta kakan och ha den kvar. Så blev Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” till en utopi.

 

/Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Nästa artikel

Debatt
Hedersvåld
21 januari 2020 kl 05:00

GAPF: Vänd inte ryggen åt de hedersförtryckta!

18 år har gått sedan Fadimes död, men trots all debatt så har hedersförtrycket snarare ökat än minskat i det svenska samhället, skriver företrädare för föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime, som hoppas få politiskt gehör för sina förslag för ett jämställt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.

Det här är en opinionstext

År 2002 sköts Fadime Sahindal till döds av sin egen far. Att hans dotter vågade älska fritt, var för honom ett angrepp på hans heder, som han ansåg måste rentvås.

“Jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.“

Så sa Fadime i sitt tal i riksdagen, några månader innan hon avrättades. Hon vädjade till oss att inte glömma alla de kvinnor som lever under hedersförtryck. Vi på GAPF, besvarar hennes vädjan genom att inte vika oss i kampen mot hedersförtryck, och vi gör vårt yttersta för att hjälpa hedersutsatta kvinnor. Det är sorgligt att konstatera, hela 18 år efter Fadimes död, att hedersvåld och förtryck har ökat och blivit ett ännu större problem i det svenska samhället. 

Till minne av Fadime håller GAPF de årliga Fadimedagarna. Årets tema är Fadime är död – Hedersvåldet lever! De senaste åren har hedersförtrycket i Sverige synliggjorts i ett antal olika studier. Senaste studien i ämnet är Ung018 från Tris (Tjejers rätt i samhället). Den omfattar ungdomar i de kommunala tätortsskolorna i Uppsala och konstaterar bland annat följande:

”Långt större andel flickor (66 procent) än pojkar (35 procent) med utomnordiskt födda föräldrar förväntas vänta med sex tills de gifter sig. Även inom gruppen unga som har en förälder född utanför Norden finns det tydliga könsskillnader. Det som utmärker ungdomarnas svar är att en mycket begränsad andel flickor (3 procent) respektive pojkar (3 procent) med föräldrar födda i Norden omfattas av ett oskuldskrav. Dessutom finns det inga könsskillnader bland flickor och pojkar med föräldrar födda i Norden.”

Dessa skillnader sätter strålkastaren på den bristande jämställdheten såväl mellan könen som mellan barn med föräldrar födda i respektive utanför Norden. Något måste göras.

Flickor med oskuldskrav på sig är också utsatta för hot om våld. För dessa flickor gäller restriktioner i kärleksrelationer och valet av framtida partner, de riskerar att bli bortförda och bortgifta etc. De är med andra ord offer för hederskulturens olika förtrycks- och våldsmekanismer.

Nyligen larmade UD om att antalet unga svenskar som skickas utomlands till ”uppfostringsanstalter” stiger. De luras av familjen att tro att de ska åka på semester, men lämnas i själva verket över till släktingar eller blir i värsta fall inlåsta på någon institution där de hålls fängslade och utsätts för psykiska och fysiska övergrepp.

Alla barn är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter. Alla flickor ska slippa bli bevakade av sina bröder, slippa bli slagna av familjen, slippa bli könsstympade och bortgifta, slippa dölja sin lilla flickkropp i en hijab – för att inte väcka mäns begär. Pojkar ska slippa bevaka, misshandla och mörda sina systrar.

Men, så är det inte i Sverige. Här är inte alla barn lika mycket värda och många barn har starkt begränsade fri- och rättigheter.

I konflikten mellan föräldrars rätt till sin kultur eller religion och barns fri- och rättigheter kommer vi alltid att välja barnens rättigheter först! Vi kommer aldrig acceptera att familjen/männen kontrollerar barn och kvinnor och tvingar dem till underkastelse, i kulturens eller religionsfrihetens namn. Vi står alltid på de utsattas sida!

Vi ska inte vara toleranta mot intoleranta värderingar som inskränker individuell frihet och mänskliga rättigheter, oavsett varifrån dessa seder eller idéer har sitt ursprung.

Att få bort hedersförtrycket utan att vilja se dess källor och uttryck är en omöjlighet. Den goda viljans vilsenhet blir integrationspolitikens tragiska fälla. Igen och igen.

Vi kräver att politikerna visar handlingskraft och inför åtgärder för att motverka detta problem. Under Fadimedagarna 2020 presenterar Riksorganisationen GAPF 64 förslag inom 11 områden, för ett jämställt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.

Vi ser fram emot att beslutfattare, politiker och myndigheter genomför dessa åtgärder för att säkerställa rättigheterna för de mest utsatta kvinnorna, flickorna och pojkarna i dagens Sverige. Det är hög tid att politikerna går från ord till handling.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 21 januari 2020 kl 05:00
Uppdaterad: 22 januari 2020 kl 11:31

Skribenter

Sara Mohammad
grundare och ordförande - Riksorganisationen GAPF 
Omar Makram
debattör och projektledare - Riksorganisationen GAPF