Meningsutbytet med trettonåringen har ägt rum många gånger:
– Du behöver inte följa med in.
– Men jag vill gärna.
– Du får inte!
Jag skjutsar till stallet men när vi är där är det hon som bestämmer. Ibland har jag någon lätt spydighet på tungan om vem det egentligen är som betalar för all hästtid men jag håller igen. Jag vet hur viktigt det är för unga tjejer att själva få ta ansvar. Inte ens en och en halv meter lång får hon lära sig att hantera ett djur på flera hundra kilo. Att bestämma.
Ibland går jag in i stallet ändå. Om jag ställer mig vid anslagstavlan och ser vilka hästar de olika eleverna ska rida är det en ensidig läsning. Som den jämställdhetsivrare jag är beklagar jag naturligtvis att könsfördelningen en vanlig vardagskväll brukar vara något i stil med 65-1. Å andra sidan kan jag trösta mig med att hästsporten på elitnivå är jämställd så till vida att kvinnor och män tävlar mot varandra.
Men i vårt stall är det tjejerna som regerar. Jag tycker det är bra. Jag ser vilken fantastisk verksamhet som ägaren (kvinna förstås) bedriver och hon är inte ensam.
Ridsporten är den näst största ungdomsidrotten i Sverige (Riksidrottsförbundet 2015). Fotbollen är större men för tjejerna är ridsporten dominerande. Men nu har den på många håll hamnat i en krissituation. Det är inte en strukturell kris utan tvärt om kan vi vara ganska säkra på att den är tillfällig och kommer att vara över inom ett år. Men det året blir tufft.
Samtidigt som många av oss var glada åt vårens och sommarens vackra väder ledde den uteblivna nederbörden till svår missväxt där hälften av den normala skörden har gått förlorad.
På Gotland som är en stor hästkommun blev foderskörden endast 30 procent av det normala. För att uttrycka det krasst så finns det nu inte mat till hästarna och det är ett problem som kommer att bestå till nästa sommar. Situationen är inte lika illa över hela landet, förutsättningarna kan till och med skilja inom en kommun. Men för många stall och ridskolor är krisen akut och de behöver hjälp från kommunerna.
I vårt stall har foderkostnaden ökat från 21 kronor per ponny och dygn till 56 kronor. Det finns de som har det ännu värre. Det leder till ökade kostnader som inte helt kan tas ut av ridskoleeleverna även om de får känna av ökade terminsavgifter. På många håll försöker man minska problemen genom att sälja av hästar och därigenom få färre munnar att mätta. Detta i sin tur leder till att färre tjejer får möjlighet att rida.
För kommunerna är idrottsverksamhet för ungdomar en högt prioriterad fråga. Behovet av fler fotbollsplaner är stort, framför allt i storstäderna. Ishallar och simhallar är ofta hårt utnyttjade och fler skulle behövas. Att prioritera mellan dessa nyttigheter är politikerns otacksamma lott. Därför är naturligtvis en extra oplanerad utgift inte särskilt välkommen men i det här fallet ändå nödvändig. En uppskjuten konstgräsplan kanske kan rädda många tjejers viktiga tid i stallet. Hästarna behöver mat och de äter inte konstgräs.
Det är därför kommunerna nu måste vara lyhörda för sina lokala ridskolors behov. Lägg inte krokben för tjejerna och alla de föräldrar som arbetar ideellt med ridsporten. Gå in och ge ett tillfälligt stöd på de platser där situationen är värst.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
