Minoritetslagen

”Härskarteknik bakom ignoransen för minoriteter”

I snart åtta år har Sverige haft en lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Den gäller alla kommuner. 
Ändå är det tydligt att merparten struntar i att leva upp till denna lag, skriver regeringens 
utredare Lennart Rohdin, som vill skärpa kraven.

”Finnjävel”, ”finnpajsare”, ”zigenarjävel”, ”zigenarpack”, ”jude­jävel” och ”lappjävel”. Det svenska språket är rikt på uttryck för hur majoritetsbefolkningen sett på och alldeles för ofta fortfarande ser på de nationella minoriteterna i Sverige – judar, romer, samer, Sverigefinnar och tornedalingar. Det är uttryck som bidragit till att skam­belägga och osynliggöra minoriteterna fram till i dag.

Den allmänna folkskolan blev storsamhällets effektiva verktyg att beröva minoriteterna deras språk, kultur och därmed identitet. Minoriteter som funnits i vårt land lika länge som Sverige funnits som statsbildning eller på sina håll ännu län­gre. 
I vissa delar långt innan svenskspråkiga tog plats i bygden.

Sedan år 2000 har Sverige en nationell minoritetspolitik. Den gäller i hela landet. Sedan 2010 har vi en lag om nationella minoriteter och ­minoritetsspråk, som gäller för landets samtliga 290 kommuner. Och det grundskyddet gäller för alla fem nationella minoriteter och minoritetsspråk. Ingen kommun är undantagen.

För den översyn av minoritetspolitiken, som jag har regeringens uppdrag (Ku 2016:02) att göra, är det tydligt att merparten av landets kommuner fortfarande, snart åtta år efter lagens tillkomst, helt enkelt struntar i att tillämpa den. Och för samma kommuner är det en självklarhet att en ny plan- och bygglag eller socialtjänstlag gäller från dag ett.

I de 75 kommuner som, utöver lagens obligatoriska grundskydd för alla fem minoriteter, åtagit sig en högre nivå av skydd och stöd till ett minoritetsspråk i ett så kallat förvaltningsområde, är det alldeles för vanligt att kommunen tror att då räcker det med att arbeta med just det språk i vars förvaltningsområde kommunen ingår. Hur läser kommunjuristen lagen?

Den nationella minoritetspolitiken är en del av Sveriges politik för mänskliga rättigheter på samma sätt som jämställdhet och barnens rättigheter. Jag tror knappast att någon teknisk chef i en kommun skulle hävda att jämställdhet inte hör hemma också inom kommunens tekniska verksamhet. Men, det är väldigt långt innan kommunerna tar in minoritetsarbetet i kommunens ­olika verksamheter. Mainstreaming är ordet på nysvenska.

Till min utredning hävdar minoriteternas företrädare, mot bakgrund av hur svårt det är att nå fram till landets kommuner med minoritetspolitiken, att det krävs operativ tillsyn med hot om kännbara sanktioner för att landets kommuner över huvud taget ska ta sitt ansvar. Borde det inte vara lika självklart för kommuner att leva upp till minoritetslagen som att leva upp till övriga lagar regering och riksdag beslutat om?

I mitt betänkande (SOU 2017:60) som nu är ute på remiss föreslår jag därför:

  • Att alla kommuner ska anta dokumenterade mål och riktlinjer för sitt arbete med den nationella minoritetspolitiken.
  • Att alla kommuner ska vara skyldiga att informera om de nationella minoriteternas rättigheter.
  • Att kommuner i förvaltningsområde, i enlighet med vad Sverige åtagit sig när vi år 2 000 ratificerade Europarådets minoritetskonventioner, ska erbjuda förskola och äldreomsorg där hela eller väsentlig del av verksamheten bedrivs på minoritetsspråket för den som så önskar.

Hur många kommuner kommer alls att besvara remissen? Härskarteknik är effektivt för att osynliggöra det man inte vill se även framgent.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.