Hårresande kritik från "Min Doktor" mot vanliga läkare

”Nyckeln till våra korta väntetider är att våra läkare lägger 90 procent av sin tid på att hjälpa patienter. Motsvarande siffra för läkare inom den traditionella primärvården är 40 procent.” skriver Henrik Kangro, medicinskt ansvarig läkare på Min Doktor, i en i övrigt bra debattartikel där konsekvenserna av en professionsneutral vårdgaranti får rättmätig kritik.

Men att skriva på det sättet om den traditionella primärvården är antingen okunnigt eller ohederligt. Menar Kangro att vi i den traditionella primärvården ägnar resterande 60 procent av tiden åt att lata oss eller till att på olika sätt sabotera för våra patienter?

Det är trist att nätbolagen baktalar den vanliga vården. Hos oss finns förvisso problem med tillgänglighet, men det beror inte på att den traditionella primärvården ägnar 60 procent av läkarnas tid åt annat än att hjälpa patienter. Vårt problem beror på att uppdraget är för stort i förhållande till resurserna, att antalet läkare och sjuksköterskor är för litet, att arbetsmiljön är för dålig och att det är svårt att rekrytera personal, för att kortfattat sammanfatta problemen.

Både hos nätbolagen och hos många av våra styrande finns en felaktig bild av vilken slags vård som bedrivs på våra vårdcentraler. Vårdcentraler är inte bara ett nödvändigt ont för att få en remiss till annan specialistvård. Vi handlägger inte bara enkla infektioner. Om det vore det enda vi gjorde, då skulle det kanske gå att bedriva vård ungefär som nätläkarna gör – utan att behöva lägga tid på att följa upp provsvar eller röntgenundersökningar, ringa patienter (något vi inte får extra betalt för, men som i övrigt liknar ett nätbesök), skriva intyg, tala med myndigheter, samverka med psykologer, sjukgymnaster, sjuksköterskor och annan vårdpersonal, eller ansvara för utbildning av framtidens läkare genom att handleda läkarstudenter och underläkare.

Om det är så att nätläkarnas 90 procent ”hjälpa patienter” syftar på direkttid med patient, slösar jag enligt denna logik bort tiden när jag gör allt det där andra, som inte är direkttid med patient. Ekonomiskt kan det förstås vara rätt eftersom telefonsamtal, intygsskrivande, uppföljning av prover och så vidare inte ger något ekonomisk ersättning i det system som vi i den ordinarie vården arbetar i. Men att insinuera att sådan tid saknar värde för patienter är hårresande.

Uttalandet visar att Kangro inte vet vad det innebär att utreda och behandla människor som är sjuka på riktigt, eller, troligare, inte vet vad primärvården egentligen gör. Låt mig därför berätta: vi tar hand om och utreder den absolut största delen av all diabetes, förmaksflimmer, hjärtsvikt, högt blodtryck och andra stora folksjukdomar.

Majoriteten av all psykisk ohälsa sköts i primärvård. Här upptäcks också 70 procent av all cancer. Vi tar hand om våra allra sjukaste, de som inte längre orkar ta sig till specialistkliniken på sjukhuset. Många av våra patienter har flera sjukdomar samtidigt, vilket gör att komplexiteten ökar. Snuva och hosta är inte vårt huvuduppdrag. Vi ägnar ytterst lite tid till icke-patient-relaterat arbete i form av interna möten och dylikt. Det värsta är att digitaliseringsevangelisterna tycks ha våra politikers öra: ”Det här är lösningen på vårdens problem.”

Fler borde våga vägra stämma in i halleluja-kören. Skattebetalarna blir sol-och-vårade och ingen törs sätta stopp. Vad väntar ni på? Teknikbolagen har fått beslutsfattare att se allt som involverar IT som modernt och framtidsinriktat, gärna kryddat med just den här typen av jämförande statistik för att visa hur effektiv man är.

Enorma resurser läggs på denna lobbyverksamhet. Titta bara på programmet i Almedalen 2018, IT i vården kommer att diskuteras i varje hörn – dock oftast utan medverkan av vårdprofessionella.  Precis som med alla tekniska innovationer finns det bra och dåliga sätt att använda dem. Att prioritera hur vi ska använda våra skattepengar borde vara våra folkvaldas främsta uppgift. Att inte prioritera är också en prioritering.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.