Debatt
Landsting
21 juni 2017 kl 05:30

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

”Har svensk sjukvård glömt bort patienterna?”

Planen att landstingen ska fördela ansvaret för olika sjukdomar mellan sig har gjorts upp helt utan insyn och inflytande för patientorganisationerna. Det är för oss synnerligen anmärkningsvärt, skriver en rad patientorganisationer.

Det här är en opinionstext

Bilderna av den svenska sjukvården växlar snabbt. Från larmrapporter om kaos till uppfattningen att den är bland de bästa i världen. Politiker och tjänstemän tvistar om ägande- och driftsformer, vinstuttag samt styrmodeller som NPM, värdebaserad vård med mera. Staten försöker påverka med lagstiftning och incitamentspolitik, och lyckas ibland när det till exempel gäller tillgänglighet och väntetider – men oftast på bekostnad av annan lägre prioriterad vård. Landstingen agerar som om det regionala självstyret skulle vara viktigare än vårdkvaliteten. Patienternas behov av en sammanhållen och kvalitetssäkrad vård på rätt nivå är sällan utgångspunkten.

I den pågående dragkampen mellan stat och landsting har ett nytt läge uppkommit. Statens särskilda satsningar på kvalitetsregister, cancervård med mera går mot sitt slut. Under tiden formerar sig landstingen för att begränsa statens inflytande. Ett förslag ligger ute som i praktiken innebär att landstingen tar över kunskapsstyrning, vårdprogrammering och registerverksamhet. Planen är att landstingen mellan sig ska fördela ansvaret för olika sjukdomar. Ett detaljerat schema har gjorts som underlag för uppdelningen. Det för oss synnerligen anmärkningsvärda är att detta skett helt utan insyn och inflytande för patientorganisationerna.

Vår uppfattning är att det regionala självstyret hittills inte visat förmåga att hantera mer generella problem och målsättningar. Kaoset i journalsystemen är det mest iögonenfallande. Men det finns mycket mer. Den nu två år gamla patientlagen har enligt myndigheten Vårdanalys inte haft något som helst genomslag. Vårdgivarnas intresse tycks begränsat till det som i första hand tillgodoser egna behov eller inte kolliderar med traditionella organisations- och yrkesstrukturer.

Nivåstrukturering är en annan fråga som landstingen inte klarar att hantera själva. Beslut om samordning och effektivisering hamnar i långbänk när lokala intressen hotas. Ett skrämmande exempel är landstingens investeringar i operationsrobotar, där det främsta skälet varit att om inte vi har tekniken så kan vi inte rekrytera kirurger. Följden har blivit en våldsam överetablering – och fortsatta bemanningsproblem.

Ett riktigt eldprov var det så kallade ordnade införandet av nya läkemedel, där syftet var att snabba på processen och att användningen skulle bli mer jämlik över landet. Efter flera års arbete på nationell nivå enades landstingen om att enhetligt följa det så kallade NT-rådets rekommendationer. Men istället fortsätter landstingen att överpröva besluten och ojämlikheten kvarstår.

Fler exempel finns. Det senaste är när planerna havererade att skapa riktigt bra kliniker för patienter med självskadebeteende. Vem drabbas? Patienterna förstås!

Hälso- och sjukvårdslagen anger bland annat: ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor…”. Att uppnå detta med 21 oberoende regionala aktörer är inte möjligt. Patienternas behov av en effektiv och förändringsbenägen vård kolliderar alltför ofta med lokala intressen. SKL får och tar ibland på sig ansvaret att samordna men är en organisation utan myndighetsansvar, transparens och beslutspotens.

Patientrörelsen i Sverige är stark. Vi företräder våra medlemmar men också hela patientgruppen inom våra områden. Vi kräver respekt för vår verksamhet samt insyn och inflytande i sammanhang där vården planeras, drivs och utvärderas. Ett nytt kontrakt behövs mellan vårdgivare, stat och patientrörelse om villkoren för detta.

Vi kräver också en parlamentarisk översyn av gränssnittet mellan staten och landstingen med inriktning på att stärka statens ansvar för en god och jämlik vård. Det kan röra till exempel journalsystem, kunskapsstöd med vårdprogram- och riktlinjer, kvalitetsuppföljning, nivåstrukturering, digitalisering. Inriktningen bör vara att vården ska vara sammanhållen, kvalitetssäkrad och erbjudas på rätt nivå. Det bör också införas sanktionsmöjligheter när vårdgivare inte motsvarar kraven.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.