Debatt
ADHD
28 mars 2018 kl 14:41

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Har alla barn med adhd fått rätt diagnos?

Vi vet egentligen inte vad adhd beror på. Däremot vet vi att socialt utsatta barn är överrepresenterade i adhd-diagnoserna. Hur ser sambandet ut? Försvårar ett alltmer exkluderande och normstelt samhälle socialt utsatta föräldrars svar på sina barns anknytningsförsök, frågar Glenn Möllergren.

Det här är en opinionstext

När proggbandet Röda Kapellet släppte sin andra skiva 1976 debatterades lärlingssystemet och grundskolans “hantering” av barn som inte klarade kunskapsmålen:

”9 Y, 9 TP - dom må kalla de va dom vill
De e ändå arbetarbarnen
som aldrig kan sitta still."

Låten “Lärling” hävdar att samhället egentligen var dåligt rustat – eller ganska ointresserat – av att ge barn från arbetarklasshem en god utbildning. Speciellt de barn som hade svårt att anpassa sig till skolans mall för hur en skötsam elev ska vara föreföll ofta “skyfflas in” på en yrkesnära, industriorienterad avslutning, 9 Y, i nian, alltså ställa sig vid maskinen på närmaste industriarbetsplats en bit inpå höstterminen.

Idag hade Röda Kapellet kanske sjungit:


"Damp, autism, adhd - dom må kalla de vad dom vill
De e ändå arbetarbarnen
som aldrig kan sitta still."

Nutidens samhällsbyggare har valt medikaliseringens väg. Idag fyller vi inte fabriksgolven med “stökiga” tonåringar. Idag fyller vi HVB-hem med diagnosticerade barn, efter att vi först fyllt dessa barn med adhd-medicin. Institutionsvården kostar miljarder och vartannat barn på de ”tyngsta” hemmen har en adhd-diagnos.

Medicineringen ökar stadigt. I vissa kommuner tar var sjätte tonårskille adhd-läkemedel. Men vad vet vi, egentligen, om allt detta?

För det första: Vi har ingen aning om den långsiktiga nyttan, eller verkan, av medicinerna. “Långsiktig” betyder i det här sammanhanget att vi faktiskt inte vet vad som händer efter att sex månaders medicinering har förlöpt.

För det andra: Vi vet egentligen inte vad adhd beror på. “Genetik”, säger Nationalencyklopedin. Men forskningen är inte helt där. Låt oss säga att vissa adhd-diagnosticerade barn i själva verket lider av något helt annat. Kanske har de ett otryggt och ambivalent anknytningmönster med sig från sina allra första månader och år i livet? Psykologisk forskning pekar på ett mycket stark samband mellan otrygg anknytning och adhd-diagnos. Och anknytningsmönster går också i “arv”. Annan forskning pekar på att trauma kan ligga bakom.

Vad vi däremot vet är att socialt utsatta barn är överrepresenterade i adhd-diagnoserna. Hur ser sambandet ut? Försvårar ett alltmer exkluderande och normstelt samhälle socialt utsatta föräldrars svar på sina barns anknytningsförsök?

Vi vet att otrygg anknytning, låg självkänsla, psykisk ohälsa och social utsatthet dels hänger ihop, dels riskerar att gå i arv. Är adhd ibland en medikalisering av ett nedärvt utanförskap?

Tvångsomhändertar vi barn vars “beteende” eller “riskmiljö” i själva verket är resultat av helt vanlig fattigdom i kombination med barnets föräldrars erfarenhet från deras barndom under årtionden då arbetarbarn som inte kan sitta still “erbjöds” fabriksgolvets slammer från 15 års ålder?

Vi måste erkänna att vi faktiskt inte vet. Trots de oräkneliga mänskliga ödena, trots miljardrullningen.

Allt vi nu gör mot dagens barn och unga skulle kunna förstås som ett famlande i mörkret om det var så att vi inte hade någon metod alls som faktiskt fungerade. Men det finns sådana metoder. Det genomförs evidensbaserade projekt, som Höjaspelet i Malmö, som har goda resultat i stökiga miljöer.

Varför använder vi oss inte av den kunskapen? Kommunala beslutsfattare äger frågorna. Om de vill, kan de se till att samhället följer Barnkonventionen i arbetet med utsatta barn och unga. Som det nu är, riskerar vi bryta mot åtminstone åtta paragrafer i den och FN:s Barnrättskommitté är befogat orolig för den psykiska ohälsan bland svenska barn.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.