Bara kvinnor i simhallen? Hela debatten

Halalbad blir en vattendelare

Diskrimineringsombudsmannen ger klartecken för könsseparata badtider av religiösa skäl, men resonerar inte kring vad dessa kulturella och religiösa skäl innebär eller vilken kvinnosyn som ligger bakom dessa önskemål, skriver Devin Rexvid.

I veckan kom DO:s tvetydiga uttalande om att separata kvinnotider ibland kan vara ok och ibland inte. DO:s främsta argument för separata kvinnotider är att de syftar till att öka simkunnigheten och möjliggöra för kvinnor att delta som av religiösa och kulturella skäl annars inte skulle kunna delta.

Vid en första anblick låter det som en sympatisk tanke att även kvinnor som av religiösa och kulturella skäl inte får lära sig simma, ska få göra det utan män eftersom många kvinnor från traditionella kulturella och religiösa miljöer har nästan ingen fritid. DO resonerar dock inte kring vad dessa kulturella och religiösa skäl innebär vilket gör att uttalandet svårligen kan ses som vägledande. 

Ett citat från Ayatollah Khomeinis fatwaliknande utfall mot könsblandat havsbad kan belysa de religiösa skäl som förpassar kvinnan till separata kvinnotider. Direkt efter revolutionen 1979 och i en reaktion på könsblandat havsbad i Iran sa han:

Vår tro stävjar lusten. Den låter inte kvinnor gå och simma i dessa hav. Den klår dem. Regeringen har förkunnat att vi stoppar dessa kvinnor. Gör inte regeringen det, kommer folk att göra det. De låter inte män och kvinnor beblanda sig och hångla. Detta är civilisation för dem. Det är det som är frihet för dem. Att de ska spela hasardspel, vara intima och hångla. Vår tro hindrar detta moraliska fördärv. Så länge vi lever, låter vi inte dem åtnjuta sådana friheter. 

Citatet visar att allt umgänge mellan könen sexualiseras såtillvida att kvinnor och män inte kan umgås utan att deras relation får en sexuell laddning. Kvinnokroppen som utgör det sexuella objektet, måste därför täckas eller hänvisas till separata rum. Alla handlingar bedöms längs ett kontinuum där halal och haram utgör ytterligheterna. Alla människor delas också in i mahram, de som en inte får gifta sig med, och namahram, de som en kan gifta sig med.

Könsblandad simning anses vara en haramhandling då kvinnor vistas med namahram dvs. främmande män som utgör potentiella sexpartners. Synen på sociala relationer med en sådan inbyggd sexuell laddning reducerar inte bara kvinnan till sitt kön utan också mannen till en driftstyrd varelse som dreglar vid åsynen av kvinnlig hud. DO diskuterar inte hur diskriminerande och föraktfull en sådan syn på kvinnan, kvinnokroppen och mannen är. 

DO ger också religionsfrihet företräde framför jämställdhet och sekularism. Om tro är en privatsak och om det offentliga rummet ska vara sekulärt, är det berättigat att fråga vad religiöst motiverad könssegregering har för plats i ett sekulärt samhälle? 

DO saknar även ett barnperspektiv. Separata kvinnotider har använts som medel för att kringgå den könsblandade simundervisningen i skolan. Skolpliktiga flickor som inte får delta i simundervisningen i skolan, tvingas av familjen att använda de separata kvinnotiderna för att komma med intyg till skolan och få godkänt i ämnet simning. 

Legitimering av könssegregerad simning sänder därför en signal till småflickor att deras kroppar är en källa till skam som ska döljas och att deras kroppar och fysiska aktiviteter är förpassade till könsseparata rum och tider. Separata kvinnotider inskränker också utrymmet för kvinnor som själva vill delta i könsblandad simning men nu när möjligheten finns hänvisas av sina män till kvinnotider på badhuset. Detta är inte spekulationer. I en kanadensisk studie om separata kvinnotider, säger deltagande muslimskor att det är deras närstående män som vill att de ska simma vid separata kvinnotider.

DO bortser också ifrån att religion för många icke-muslimer utövas på speciella platser och vid speciella tider. Praktiserande muslimskor som måste följa islamisk kläd- och anständighetskod utövar därmed sin tro inte bara i den privata sfären utan också i moské, i skolan, på arbetsplatsen, på badet, gymmet, cafeterian, restaurang, hotell och överallt. Religionen låter inte kvinnan ta en religiös paus. Hon måste bära den med eller på sig året runt vilket innebär att vissa muslimskors vistelse utanför hemmet förutsätter att delar av det offentliga rummet ska göras privat eller religiöst. 

Den yttersta frågan är vad den sekulära staten kan göra med kulturell och religiös kontroll av kvinnokroppen? Staten kan inte bli en cateringfirma som tillhandahåller halaltjänster för att upprätthålla kulturella och religiösa dogmer som inte främjar integration utan stärker självsegregerande gruppers segregation. Halalbad kan därför ses som en vattendelare mellan integration och segregation. Om syftet verkligen är simkunnighet, har muslimskor all möjlighet att lära sig simma genom deltagande i könsblandad simning. DO:s tvetydiga uttalande ger således grupper med självsegregerande tendenser att nobba integration och odla sin religiöst och kulturellt motiverade segregation. 

Läs även DO:s replik på ovan inlägg: Undantaget är föreskrivet i lagen

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.