"Gymnasieasyl" leder till godtycke i asylpolitiken

Jag ser många som vädjar att ”låta de afghanska ungdomarna få stanna”. Och jag förstår argumentet. Alla vi som vill ha en mer human asylpolitik, vill det för att vi förstår det orimliga i att en människas livsöde ska avgöras av några få byråkratiska omständigheter.

Regler eller bedömningar som är livsavgörande, men som lika gärna kunnat vara annorlunda. Alldeles särskilt när personen det gäller riskerar att efter ett avslagsbeslut dumpas i huvudstaden till ett land där han, nästan uteslutande en han, kanske aldrig varit, och därför saknar nätverk, uppehälle, mottagning och där säkerhetssituationen är så dålig att det råder en uppenbar, omedelbar fara för livet. Flera unga män som avvisats till Kabul har fått sätta livet till kort efter ankomsten till landet.

Det är ohyggligt att tänka på.

Men jag ser få av dessa vädjanden som går in på det som jag – och många andra som inte anser att stöd till förslaget är vare sig självklart eller nödvändigtvis mer humant – tycker är det viktigaste motargumentet. Nämligen att det skapar en ny sådan byråkratisk omständighet, som är precis lika grym - men också uttryckligt godtycklig.

I allt väsentligt är förslaget om ”gymnasieasyl” ett förslag som specifikt omfattar en nationalitet. Det är inte uttryckligen skrivet så, men vi vet alla att det är ensamkommande afghanska ungdomar som det handlar om.

De utgjorde mer än två tredjedelar av alla ensamkommande under den tidsperiod det gäller, drygt 23 000 av totalt drygt 35 000 ensamkommande under 2015. Och många av de som kom från andra länder har antingen fått uppehållstillstånd (till exempel ensamkommande från Syrien) eller redan fått återvända (exempelvis ensamkommande från Marocko, Kosovo, Albanien med flera länder där skyddsskäl saknas).

Samtidigt avvisas bland annat yezidier till Irak, hbt-flyktingar till länder i Afrika där de löper risk att dödade, eller ateistiska bloggare från Bangladesh, trots att de står på offentliga ”dödslistor”. I många fall rör det människor där omständigheterna är precis lika ömmande, där faran för deras liv vid återvändande är högst reell. Är det då mer humant att fatta ett beslut som låter fler stanna, men som samtidigt gör skillnad på person och person?

Jag tycker att det är en otroligt svår fråga. Men för mig är det ytterst avgörande, att åtminstone behandla alla lika. Vi har inte den asylpolitik jag skulle vilja – för många får sitt sista hopp om fristad släckt under nuvarande regler.

Men jag kan inte förlika mig med tanken att varje avvisningsärende ska avslutas med det oskrivna tillägget ”...för att du inte hade rätt nationalitet, eller kom vid rätt tillfälle, så amnestin gäller inte dig.”

Jag delar det allra mesta av den kritik som förts fram, mot att reglerna om skyddsskäl stramats åt för hårt, att Migrationsverkets handläggning tagit alldeles för lång tid och att det framkommer oroväckande kritik mot dåliga beslutsunderlag, skönsmässiga bedömningar och andra brister.

Ibland ser jag också detta användas som ett argument för att en tillfällig amnesti i alla fall skyddar de individer som omfattas av den, mot att avvisas på grund av sådana brister. Men det förstår jag inte heller. Blir upprörande brister i rättssäkerhet bättre av att vissa slipper undan?

Ytterst handlar frågan om vilka asylregler vi kan leva med och ändå känna oss anständiga. Vi gör olika bedömningar. Jag har full respekt för den som känner att anständigheten kräver att försöka maximera antalet som kan få ett tillfälligt skydd. Det är en behjärtansvärd inställning. Men i ljuset av att så många ändå kommer att avvisas till en osäker framtid, är jag rädd att undantaget från principen att behandla alla människor lika, är ett större hot mot anständigheten i längden.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.