Medier

Gunnar Axén (M): Därför slängde jag ut min tv

När jag slängde ut min tv för att inte längre tvingas betala radioavgiften, som en protest mot en sommarpratare i P1, visste jag att såväl en del av journalistkåren, kulturskribenterna och twittervänstern skulle göra sitt yttersta för att sänka mig. Men jag gjorde det ändå. För att det är rätt. För att det handlar om att slå vakt om det bästa styrelseskick vi känner till, demokratin.

Mina morföräldrar tvingades fly undan nationalsocialisterna 1943. De hade ingen möjlighet att få med sig sina döttrar, som i stället blev kvar i det ockuperade Danmark och togs om hand av släktingar fram till krigsslutet.

Nationalsocialismen är en fruktansvärd och människofientlig ideologi. Den utpekar grupper som mindre värda. Så lite värda att de förtjänar att dö. Hur kom nationalsocialisterna till makten i Tyskland, hur kunde de få möjlighet att mörda miljoner människor? Jo, genom att det blev en ekonomisk kris och genom att det stora flertalet medborgare i Tyskland var tysta och släppte fram dem i demokratiska val.

I andra länder har det genomförts revolutioner, till exempel i Ryssland, där en feodal diktatur ersattes av en kommunistisk diktatur som mördade oliktänkande. Miljoner människor mördades av den sovjetiska diktaturen för att de tyckte något som inte föll dem som hade vapnen i hand i smaken.

Det är i grund och botten ingen skillnad mellan nationalsocialism och kommunism, eller som det numera kallas i Sverige: ”extremhögern” respektive ”autonoma grupper”. Deras gemensamma nämnare är hat mot vissa grupper i samhället och åsikten att det är rätt att döda dem som tillhör dessa grupper.

Varför skriver jag detta? Jo, jag kan som demokrat ha många synpunkter på vad vi ska besluta om demokratiskt och vad människor själva ska få bestämma över men jag skulle aldrig förespråka våldsanvändning för att ändra hur vår demokrati fungerar. Demokratin har sina brister. Den kan beskrivas som ”majoritetens förtryck av minoriteten”, men det är det bästa styrelseskick vi känner till och vi måste komma ihåg att totalitära krafter kan få politisk makt genom demokratiska val.

För att inte demokratin ska bli ett ”majoritetens förtryck av minoriteten”, med det våld mot människor detta skulle kunna innebära, måste ett demokratiskt styrelseskick kombineras med respekt för grundläggande individuella och allmänmänskliga rättigheter. När sådana grundläggande rättigheter ifrågasätts så står hela vårt samhälle på spel. När ifrågasättandet av dessa rättigheter möts av tystnad eller bortförklaringar är vi illa ute. Vi riskerar då att en styrande grupp, med våld som medel, tar över och bestämmer över oss. För min del anser jag att demokratiska beslut, med respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, är ett överlägset alternativ.

Varför dessa rader? Jo därför att jag häromdagen valde att tydligt markera mot dem som vill tänja på gränserna för vilka åsiktsyttringar som ska vara allmänt acceptabla i ett demokratiskt samhälle. Jag vill inte tillhöra en tyst majoritet som släpper fram extremister som ställer grupper mot varandra och vill skicka vissa ut ur landet eller till och med döda dem. Jag reagerade på att Sveriges Radio gav fritt spelrum åt en uttalad kommunist och anti-demokrat i radioprogrammet Sommar i P1.

Sveriges Radio är i teorin ägd av en stiftelse, men i praktiken av staten som utser dess styrelse och finansierad av alla som innehar en tv-mottagare. Sveriges Radio ska enligt sitt sändningstillstånd vara opartisk och saklig samt värna om demokratin. Men i praktiken fungerar det inte alltid så.

Jag har många års erfarenhet av hur media, enligt min mening i synnerhet Sveriges Radio, valt att inte rapportera om sådant som varit positivt för regeringen utan i stället nästan uteslutande valt negativa vinklar och sådana som ligger i linje med oppositionens argumentation. Något som inte uppfyller kravet på opartiskhet och saklighet. När Sveriges Radio lät en uttalad kommunist propagera för att man ska störta staten, avskaffa demokratin och skjuta borgare i nacken så gick man över en gräns där min vilja att finansiera företagets sändningar tog slut. Eftersom det enda sättet att lagligt slippa finansiera Sveriges Radio är att inte inneha en TV-mottagare så körde jag den till återvinningsstationen. Jag gjorde det efter ett dygn, en natts sömn och överväganden kring var gränsen går för när det är dags att markera mot dem som anser att våld och odemokratiska metoder är acceptabla.

Att markera på det sättet som jag gjorde är inte lätt, det visste jag. Jag visste att såväl en del av journalistkåren, kulturskribenterna och twittervänstern skulle göra sitt yttersta för att sänka mig. Men jag gjorde det ändå. För att det är rätt. För att det handlar om att slå vakt om det bästa styrelseskick vi känner till; demokratin.

Jag har mötts av motattacker från journalister och i sociala medier rörande den melodi som spelades i programmet och som uppmanar till att skjuta borgare i nacken på temat att den är ”symbolisk” och så gammal att den är ”kultur”, men ingen vill erkänna att det med den logiken vore rätt att även spela nazistiska kampsånger som är ännu äldre. Jag har till och med beskyllts för att vilja att den sortens musik spelas. Sveriges Televisions vd kallade min protest ”dålig stil” och företagets programdirektör kallade den ”omogen”, vilket antyder större acceptans för våldsbejakare än för den som kritiserar public service. Man har bortförklarat attacken mot demokratin med att det var en ”konstnär” som gav uttryck för detta och att man som ”konstnär” är friare. För mig är vi alla medborgare och alla bör behandlas lika, åtnjuta samma respekt och samma fri- och rättigheter.

Jag är liberal, moderat och vill slå vakt om ett demokratiskt samhälle. De i oppositionen som reflexmässigt reagerat mot min markering - eller förhållit sig tysta - mot dessa odemokratiska krafter bör fundera ett varv till. Media, inte minst public service, bör allvarligt betänka vilket ansvar de har för att vidmakthålla och vårda demokratin. Demokratin är inte för evigt given, den måste i praktiken vinnas varje dag annars riskerar den att gå förlorad.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.