Om olyckan är framme och du hastigt avlider – skulle du vilja donera dina organ, så att andra personer kan få en chans till liv?
De allra flesta svenskar svarar ja på den frågan – omkring 8 av 10, när olika undersökningar sammanvägs, vilket är högst bland EU-länderna. Ändå sker donationer inte i alla fall där det vore möjligt. Antalet donatorer har de senaste åren varierat runt 15 per miljon invånare vilket placerar oss efter många andra europeiska länder.
Varje donator kan hjälpa upp till åtta andra människor. Vissa av dem kan räddas till livet. Andra slipper till exempel ansträngande dialysbehandling efter att ha fått en ny njure. Personer som får nya organ kan må betydligt bättre, börja jobba och få en högre livskvalitet. Det betyder också att vården får resurser att lägga på fler och andra patienter; en dialysbehandling är inte bara tidskrävande och ansträngande utan också kostsam.
Den statliga donationsutredningen har visat att vi borde kunna fördubbla antalet donatorer. Mycket kan göras av vården, och vårt arbete i Stockholm visar att det är möjligt: vi har redan genomfört en fördubbling, på fyra år mellan 2012 och 2016, vilket fört Stockholm-Gotland från den lägsta till den högsta nivån i Sverige. Men vi behöver göra mer, fördubbla en gång till – och det vore enklare om fler människors vilja att donera kunde bli verklighet.
En viktig fråga är att rusta vården med kunskap och arbetssätt. Möjliga organdonationer är inte något vardagligt. Det som inte är rutinmässigt måste ha tydliga rutiner för hur situationer ska skötas. Det är en uppgift för det regionala donationscentrum som startar vid årsskiftet.
Det är också dags att överväga vår inställning till donationsfrågan. I dag gäller att jag aktivt måste uttrycka min önskan och vilja att donera mina organ. Om jag inte har gjort det, kanske mina organ inte kommer till användning, fast jag kanske skulle vilja att de får bidra till att rädda och förändra andra människors liv. Processen tar då längre tid och är förstås mycket känslig, närstående ställs inför svåra beslut – just i den stund då man hastigt förlorat en älskad anhörig.
Våra närstående borde inte behöva fatta sådana svåra beslut. Det borde vara upp till oss, medan vi är i livet. Kanske har vi inte hunnit, orkat eller vetat hur man gör för att aktivt säga ja, förmodligen känns det väldigt avlägset – ingen tror väl att livet hastigt ska ta slut? Men när 8 av 10 svenskar uttrycker en vilja att donera sina organ, borde det inte vara så svårt. Lagen bör ändras så att vi aktivt måste säga nej till organdonation.
Valet att donera mina organ ska vara mitt. Om jag säger nej, ska det respekteras. Men grundantagandet bör vara att vi människor säger ja till organdonation.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
