Glöm inte bort att bygga ut järnvägen på landsbygden

Några av de mest kostnadseffektiva järnvägsinvesteringarna finns på landsbygden. Nästa månad är det landsbygdsriksdag i Örnsköldsvik och ungefär samtidigt skall riksdagen besluta om Trafikverkets infrastrukturplan. Järnvägsdiskussionerna har framförallt handlat om städernas behov, med nya dyra järnvägar, citytunnlar och höghastighetståg, medan landsbygden glömts bort.

Trenden från förr att lägga ner järnvägsstationer på landsbygden har dock vänt, och under de senaste fem åren fick 24 tätorter återigen persontågtrafik. Skåne och Småland är ansvariga för 21 av dessa, med nya tågstopp i exempelvis Ballingslöv (300 invånare), Örsjö (400), Vissefjärda (700), Tjörnarp (800), Diö (900), Vislanda (1 800) och Vittsjö (1 800).

I Småland och Skåne susar Krösatågen och Pågatågen inte förbi någon tätort med fler än 600 respektive 1 200 invånare. De driftiga, ekonomiskt sinnade, landsbygdsvänliga och miljömedvetna skåningarna och smålänningarna har alltså visat hur mindre orter återigen kan få framgångsrika och välanvända tågförbindelser. I övriga landet är det trögare, med bara tre nya stationer de senaste fem åren: Skänninge (3 300), Åsa (6 200) och Tvärålund (400). Den senare kom till efter en mångårig kamp av Tvärålunds byaförening då Trafikverket ej budgeterat för så små orter.

Det finns idag 67 tätorter med över 1000 invånare där regionaltågen passerar utan att stanna, med en total befolkning på 195 000, plus ytterligare flera tusen i byarna runtomkring. De flesta av dessa orter är lämpliga för tågstopp och det kräver varken nya dyra järnvägar eller nya tåg. Bara fyra av dem har dock av- och påstigningsmöjligheter så resten behöver en ny perrong. Ungefär hälften behöver också ett nytt mötesspår eller omkörningsspår så att tågstoppen inte försenar övrig trafik. Med måttliga investeringar för mindre än en procent av kostnaden för den nationella infrastrukturplanen skulle regionaltågen nå cirka 200 000 nya personer utanför städerna, vilket är två procent av Sveriges befolkning.

Exempel på lämpliga tågstopp som regionaltågen nu skyndar förbi är Rödeby (3 600 invånare) i Blekinge, Frillesås (3 000) i Halland, Sturefors (2 400) i Östergötland, Skultorp (3 700) i Västergötland, Jörlanda (1 500) i Bohuslän, Brålanda (1 600) i Dalsland, Skåre (5 400) i Värmland, Åsbro (1 300) i Närke, Hölö (1 500) i Södermanland, Vänge (1 300) i Uppland, Tillberga (2 200) i Västmanland, Vikarbyn (1 200) i Dalarna, Bergby (1 600) i Gästrikland, Nälden (1 000) i Jämtland, Kvissleby (8 800) i Medelpad, Bollstabruk (1 900) i Ångermanland och Gammelstaden (4 900) i Norrbotten.

Varje extra tågstopp ger ett par minuters extra restid för övriga passagerare men tåg är ändå snabbare än buss och fler tågstopp och passagerare kan generera högre turtäthet till fördel för alla. Fler mötesspår ökar också kapacitet och punktlighet på enkelspåriga järnvägar. Bättre järnväg på landsbygden är till och med bra för städerna. När fler tar tåget istället för bilen till staden minskar det trängseln på gator och parkeringar till gagn för kvarvarande bilister.

På landsbygdsriksdagen kommer säkert alla partiledare att stödja landsbygdsutveckling i varma och entusiastiska ordalag. Om den konkreta viljan finns när de återvänder till Stockholm och riksdagen kan de sedan inte bara satsa många miljarder på städernas järnvägsprojekt utan också en liten bråkdel av den summan på landsbygden. Det finns inget billigare sätt att ge 200 000 nya personer tillgång till en snabb och välfungerande tågtrafik.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.