Transpersoner

Gissa mindre och forska mer om könsdysfori!

Det är onekligen en svår balansgång att värdera lidandet som kan uppstå både av att ge och att avstå från att ge medicinsk vård. Bästa sättet att motverka gissande är forskning, skriver Hanna Söderström, apropå den debatt som uppstått efter Uppdrag Granskning. 

I Sverige tenderar pendeln av konsensus slå hårt mellan extremer. Länge var bedömningen av vem som uppnådde kriterierna för könsdysfori så konservativa att många som behövde vård inte fick den, eller såg sig tvingade att ljuga. Som transkvinna kunde du förväntas uppvisa närmast parodiska uttryck för heterosexuell kvinnlighet för att anses uppnå diagnoskriterierna. I dag kan man misstänka att generositeten och villigheten att ge diagnos närmast slår i andra riktningen och det är givetvis också oroande.

Eftersom vetenskapen hittills inte har funnit något objektivt sätt att identifiera könsdysfori på, så som att exempelvis scanna hjärnan på patienter, så utgår diagnostiseringen till stor del utifrån patientens upplevelse. Det är inget unikt för just denna diagnos, samma sak gäller till viss del vid utredning av adhd eller autism. Vissa delar går att testa objektivt medan andra delar i slutändan är subjektiva upplevelser, nog så verkliga och vars konsekvenser i form av psykiskt lidande inte ska underskattas. Obehandlad könsdysfori har också en kostnad, vilket ofta glöms i debatten. Men ju mer som står på spel, desto mer försiktighet bör vi förvänta oss.

För ett barn som ännu inte har uppnått puberteten finns möjlighet att skjuta upp denna, för att ge tid för övervägande av konsekvenserna av medicinsk behandling. Hormonbehandlingen ger bättre effekt ju tidigare den ges, men en konsekvens av den är också infertilitet. En konsekvens som är svår att värdera i tonåren, varför vuxnas ansvar väger tungt. Utan att ha genomgått pubertet försvinner också möjligheten att frysa ner ägg/spermier för framtida insemination (en möjlighet som också juridiskt var förbjuden tills ganska nyligen).

En grundläggande del av utredningen är att utreda alternativa diagnoser och förmågan att hantera konsekvenserna av behandling. Autism, som många som söker behandling för könsdysfori har,  innebär svårigheter att tolka ickeverbal kommunikation. Det skulle kunna ge en tjej med autism en känsla av att hon identifierar sig mer med killar, då deras kommunikation tenderar att vara mer direkt och mindre ickeverbal. Men frågan är om detta uppnår diagnoskriteriet för könsdysfori eller är en följd av generella kommunikationssvårigheter?

I slutändan är det den medicinska professionen som ska göra bedömningen och jag vill inte – denna text till trots – att denna ska påverkas för mycket av vad samhällsdebattens konsensus för stunden dikterar. Däremot måste medicinska beslut tas utifrån bästa möjliga medicinska underlag. Sverige är inte unikt. Andra länder utreder också könsdysfori och om det är så att det saknas internationell forskning på området könsdysfori och kvinnlig autism hos tonåringar, så bör politiker främst fokusera på att ge finansiering för forskning. Inte förekomma fakta med amatörmässigt tyckande.

Det är onekligen en svår balansgång att värdera lidandet som kan uppstå både av att ge och att avstå från att ge medicinsk vård. Bästa sättet att motverka gissandet är att bedriva forskning på området. Det kanske inte hjälper den enskilde patienten i dag, men över tid måste det vara det bästa sättet att minska risken för onödigt lidande. Oavsett om det beror på överbehandling eller dess motsats.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.