Ekonomi

Gemensam finansiering av gator bästa modellen

Att tvinga enskilda småhusägare betala hundratusentals kronor för nya och upprustade kommunala gator är orimligt. Nyttan av dessa investeringar tillfaller oss alla och ska därför finansieras gemensamt över skattsedeln, replikerar Lena Södersten från Villaägarna.

Peter Olevik Dunder (FP) lyfter i en artikel i Dagens Samhälle den 20 februari frågeställningen om finansiering av gator och allmänna platser – infrastruktur – och argumenterar för att den bör ske av fastighetsägarna istället för via skattsedeln.

Frågan är principiellt viktig och aktuell, men till skillnad från Olevik Dunder anser Villaägarnas Riksförbund att gator och allmänna platser som är till nytta för alla kommuninvånare ska finansieras gemensamt. Det kan möjligen vara rimligt att finansieringen sker av en exploatör som bygger nya bostäder och som gör en vinst på detta. Däremot är det orimligt att en enskild småhusägare ska tvingas betala flera hundratusen kronor för nya och upprustade kommunala gator som denne kanske inte ens vill ha. I dag tillämpas reglerna om gatukostnader framför allt när fritidshusområden omvandlas till permanentboende. För att kunna betala för kommunens gata tvingas den enskilde småhusägaren att låna, om möjligt stycka av eller sälja och flytta. Det är ett ingrepp i den privata äganderätten, något som varje liberal borde värna om.

Olevik Dunders huvudargument är att fastighetsägarna i området får en nytta i form av ökade fastighetsvärden. Det är dock långt ifrån säkert.

Vi kan hålla med om att en fastighetsägare kan ha en viss nytta av nya och upprustade gator, men den stora nyttan tillfaller inte fastighetsägaren – utan oss alla. Nyttan uppstår successivt och sprids över många. När området förtätas så ökar inflyttningen till kommunen. Det byggs bostäder och skapas nya arbetstillfällen och kommunens skatteintäkter ökar.

Det blir extra tydligt i de delar av landet där fastighetsvärdena inte utvecklas i samma takt som i storstadsområdena. Fastighetsvärdena varierar kraftigt i olika delar av landet medan kostnaden för att bygga gator kan antas vara tämligen likartad. Om en småhusägare i glesbygd tvingas betala 200 000 kronor för kommunens gator är det långt ifrån säkert att det motsvaras av något höjt marknadsvärde. Risken för en förlust är tvärtom mycket stor. Ska man då byta nyttoprincip och hävda att den enskilde i alla fall har nytta av att kunna köra på gatan och därför borde betala?

Ytterligare ett argument för att gator och allmänna platser bör finansieras gemensamt är att risken för samhällsbyggandet inte rimligen kan läggas på den enskilde småhusägaren, som inte ens kan fatta beslutet. Även om risken kanske inte är lika stor i Stockholmsområdet så kan den vara högst betydande i andra delar av landet.

Dessutom skapar en ordning där kommunen kan vältra över kostnader för gator och allmänna platser på fastighetsägarna inte incitament för kostnadseffektivitet på samma sätt som om kommunen skulle tvingas prioritera inom egen budget. Det är tydligt i Peter Olevik Dunders egen hemkommun Haninge där kostnaderna i två områden har ökat med 100 procent respektive 140 procent jämfört med kommunens antaganden och där småhusägarna i ett tredje område nyligen har fått besked om att kommunens kalkyler inte håller.

Till sist, om fastighetsägarna tvingas finansiera kommunens gator finns det en risk för en utveckling mot så kallade gated communities. En sådan utveckling vill Villaägarnas Riksförbund inte se.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.