Debatt
Statsbidrag
12 juni 2020 kl 16:30

Ge oss inte mer pengar

Att ösa pengar över kommuner och regioner löser inte långsiktiga problem. Kostnader på kommunal och regional nivå drivs upp av staten, som inte ska slösa med skattebetalarnas pengar, skriver fyra moderata kommunstyrelseordförande.

Det här är en opinionstext

Riksdag och regering har den senaste tiden fullkomligt öst ut pengar till kommuner och regioner. Coronapandemin har förvisso orsakat kostnader som ingen kunnat planera för och det är självklart att staten måste kompensera, framför allt regionerna, för de ökade sjukvårdskostnaderna. Men de tillskott som betalas ut i engångssummor för ett enskilt år är inte svaret på de mer långsiktiga strategiska problemen.

Tvärtom är det ett tecken på statens bristande ansvar, under flera år. Har regeringen någon långsiktig plan och hur ska dessa enorma summor finansieras kommande år när lånen ska återbetalas?

Att riksdag och regering nu har möjlighet att bistå med olika krisstöd är till nytta. Men det skulle förmodligen ha varit mer ansvarstagande om vi redan för flera år sedan fokuserat på grundläggande statliga samhällsfunktioner i stället för att slösa med skattebetalarnas pengar. 

Vi är nu inne i början av den värsta lågkonjunkturen sedan årtionden, kanske till och med sedan 1930-talet. För att kunna hantera de långsiktiga effekterna av förändringarna i den globala ekonomin måste vi börja tänka om.

Statens upplåning för att finansiera alla dessa stödpaket har exploderat. Vi pantsätter just nu framtida generationers möjligheter till utveckling. Samtidigt ser vi inte några åtgärder för att prioritera bland statens verksamheter. Inga förslag alls för att minska de statliga utgifterna. Resurserna är inte oändliga. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: spara på statens utgifter inom vissa områden samtidigt som vi ökar dem inom andra områden.

Vi behöver inte dyra institutioner som Alkoholsortimentsnämnden, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, Jämställdhetsmyndigheten, Konstnärsnämnden, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor eller Nämnden för slöjdfrågor som äter upp skattebetalarnas pengar till tvivelaktig nytta.

Den allra största kostnadsdrivaren på kommunal och regional nivå är staten. De regler, lagar och förordningar som de över 400 statliga myndigheterna producerar skapar ofantliga kostnader för samhället utan att någon frågar vad nyttan är. Detta drabbar även många företag. Det kan handla om detaljregleringar för bostäder, onödig tillståndsprövning, rapporteringskrav med mera. Kostnader för åtgärder som krävs av myndigheter är ansenliga för alla företag i Sverige.

Det finns även en hel del aktiviteter på kommunal nivå som kan ifrågasättas. Är det verkligen kommunal kärnverksamhet att ha en skateboardsamordnare, ett eget ljud, hundratals kommunikatörer eller satsningar på kommunala konstprojekt i den kommunala förvaltningen? Använder vi verkligen våra skattepengar på bästa sätt?

I en krympande ekonomi måste statens utgifter minska, samtidigt som man satsar på reformer som skapar tillväxt med långsiktigt lönsamma investeringar. All välfärd skapas av den privata sektorns tillväxt. De ökade statliga utgifterna för att överbrygga pandemin och följande lågkonjunktur kommer att leda till höjda skatter, men inte till att Sverige på ett snabbt sätt kan ta sig ur lågkonjunkturen om man inte samtidigt genomför strukturreformer.

En minskad statlig byråkrati kommer inte bara att leda till minskade direkta kostnader i form av färre anställda och minskade lokalkostnader. En ännu större effekt skulle vi få med färre regler samt lättnader i lagar och förordningar. Det leder till mycket stora effektiviseringar hos oss i kommunerna, men framför allt för alla företagare.

När stora händelser sker som påverkar ekonomi och samhälle måste vi tänka om och våga tänka nytt. Vi måste nu se över hur staten prioriterar och minska byråkrati så att vi faktiskt kan få starka och effektiva statliga institutioner som levererar nytta till medborgarna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.