Människor som behöver hjälp för att kunna leva ett gott liv ska få assistans. Det ska vara en självklarhet. Men assistanslagen känns däremot långt ifrån självklar. Nu snabbutreds den av regeringen, som också har presenterat fyra förslag i rätt riktning. Kvar att utreda, och förändra, är emellertid det tudelade ansvaret mellan Försäkringskassan och kommunerna.
Dagens system skapar oro och osäkerhet framför allt hos brukarna, men också hos kommunerna som inte ges rimliga förutsättningar att planera och budgetera för LSS-verksamheten – med ännu mer oro och osäkerhet hos brukarna som följd.
Som LSS fungerar i dag söker personer med behov av assistans stöd hos Försäkringskassan. Den gör en bedömning av den sökandes behov, vilka delas in i grundläggande och övriga behov. Om det grundläggande behovet av assistans är tjugo timmar eller mer är hela assistansen Försäkringskassans ansvar, alltså även den del som ska tillgodose övriga behov. Men om det grundläggande behovet av assistans är lägre än tjugo timmar i veckan hamnar hela ansvaret och kostnaden hos kommunen – även om kommunen i sin egen utredning kommer fram till något annat än Försäkringskassan.
Det är aldrig en bra idé att låta en myndighet få möjligheten att flytta en kostnad till en annan utan att den andra kan påverka beslutet. Det är en ännu sämre idé om den förstnämnda myndigheten är statlig och den sistnämnda kommunal eller regional. Det finns säkerhet en lysande tanke bakom det nuvarande upplägget men den framstår som alltmer svårfunnen.
Försäkringskassans beslut omprövas regelbundet och med nuvarande praxis blir besluten ofta hårdare än tidigare. Det innebär att kommunerna får ta en större del av kostnaderna, inte bara för nya personer i behov av assistans utan också för personer som tidigare fått sin assistans genom Försäkringskassan. Det kan handla om hundratals timmar per brukare i veckan som kommunerna omöjligt kan förutsäga eller planera för, eftersom kommunerna inte äger den utredande processen. Bara i Malmö handlar det om ungefär 30 oförutsedda miljoner kronor i kostnader i år.
Så kan vi inte organisera ett system som är avsett att trygga människors delaktighet och möjlighet till goda liv. Det är såklart extremt pressande för brukarna på ett personligt plan, att de vartannat år blir omprövade enligt ett allt strängare regelverk. Att dessutom ytterligare äventyra kontinuiteten för att myndighetsansvaret bollas runt är ogenomtänkt, ohanterbart och bidrar till onödigt lidande.
Den optimala lösningen är att samla assistansen på ett ställe, för en bättre överblick över kostnaderna och bättre möjligheter för kvalitetsarbetet. Bäst vore om Försäkringskassan får hela ansvaret. Då blir den fullständiga kostnadsbilden mer överskådlig och för brukarna försvinner de problem som till exempel uppstår vid flytt från en kommun till en annan. Näst bäst är att kommunerna övertar ansvaret, hela ansvaret, och därmed kontrollen över sitt uppdrag.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
