Psykisk ohälsa är ett folkhälsoproblem. Den psykiska ohälsan ökar enligt flera rapporter år efter år i Sverige, framförallt bland unga, kvinnor och hbtq-personer. Försäkringskassan uppger att sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa ökat med 159 procent mellan 2011 och 2016.
159 procent. Det är en enorm ökning. Socialstyrelsens lägesrapport 2017 visar att den psykiska ohälsan ökat med 71 procent (svd.se 20170714). Ungefär 1500 personer tar livet av sig varje år. Det är tre människor varje dag, hela året. Runt tjugotusen personer försöker ta livet av sig varje år och tvåhundratusen uppger att de har allvarliga självmordstankar. Ungefär 40 procent av Sveriges befolkning lider av någon form av psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa, vården av människor med psykiatriska sjukdomar och synen på människor som drabbas av olika typer av psykisk ohälsa är därför något som angår alla människor – vi är alla, på ett eller annat sätt, berörda. Jag har i över ett decennium, på olika sätt, arbetat för att minska stigmat kring psykisk ohälsa. I syfte att bidra till att krossa föreställningar och fördomar om människor med diagnoser har jag varit öppen med att jag själv har en diagnos, bipolär typ två. Den psykiatriska vården är en av mina hjärtefrågor.
Därför välkomnar jag Vänsterpartiets ambition att initiera ett ”psykiatrilyft”. Den 12 juni meddelade Vänsterpartiets vårdpolitiska talesperson Karin Rågsjö att partiet vill satsa en miljard på att dels förebygga självmord, dels utbilda befintlig vårdpersonal om psykisk ohälsa.
Låt mig komma med ett gott råd till Vänsterpartiet: Börja med er själva. Kunskapen angående psykisk ohälsa hos ledande vänsterpartister tycks vara synnerligen skral. Fördomarna angående människor med psykiatriska diagnoser saknas dock inte.
Vid årsskiftet fördes djupt kränkande diskussioner om min psykiska hälsa på ovan nämnda Karin Rågsjös öppna facebooksida. Allvarligast är de påståenden som kom från Lotta Back, gruppledare för Vänsterpartiet i Sörmland samt psykiatrisjuksköterska. Back anser att ”Ann Heberlein visar tecken på tilltagande sjukdom” och att det är ”oansvarigt att publicera Ann Heberlein” eftersom Ann Heberlein ”är sjuk”.
Samma dag som Vänsterpartiet lanserar sitt ”psykiatrilyft” används min diagnos återigen som ett politiskt slagträ. Denna gång är avsändaren ”Vänsterpartiet i Vallentuna” och Vallentunavänstern som menar att ”kunskapen om Ann Heberleins sjukdom” gör att de ”får en bättre förståelse för mitt beteende”. Exakt vilket beteende som avses är oklart – men en gissning är att det handlar om mina politiska åsikter.
Jag tror på öppenhet. Jag tror på att bita huvudet av skammen och be om hjälp när livet är tungt. Det är det allra bästa sättet att förebygga självmord på – att få människor att söka hjälp. Vill vi att människor ska våga berätta om sin ångest och söka hjälp för sina självmordstankar kan vi inte håna och omyndigförklara dem som, i likhet med mig, faktiskt berättar.
Jag tror också att alla människor är värda att behandlas med respekt, och jag vet att just det är en nödvändig utgångspunkt i en fungerande psykiatrisk vård: Att behandla den hjälpsökande som en människa med samma värde som alla andra. Just det tvivlar nämligen en deprimerad person på, just det har hon som vill ta livet av sig upphört att tro på. Om Vänsterpartiet vill att vi med diagnoser och psykisk ohälsa ska tro på att ni vill oss väl måste ni börja där, med att behandla också oss respektfullt.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
