Debatt
Hedersvåld
21 januari 2020 kl 05:00

GAPF: Vänd inte ryggen åt de hedersförtryckta!

18 år har gått sedan Fadimes död, men trots all debatt så har hedersförtrycket snarare ökat än minskat i det svenska samhället, skriver företrädare för föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime, som hoppas få politiskt gehör för sina förslag för ett jämställt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.

Det här är en opinionstext

År 2002 sköts Fadime Sahindal till döds av sin egen far. Att hans dotter vågade älska fritt, var för honom ett angrepp på hans heder, som han ansåg måste rentvås.

“Jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.“

Så sa Fadime i sitt tal i riksdagen, några månader innan hon avrättades. Hon vädjade till oss att inte glömma alla de kvinnor som lever under hedersförtryck. Vi på GAPF, besvarar hennes vädjan genom att inte vika oss i kampen mot hedersförtryck, och vi gör vårt yttersta för att hjälpa hedersutsatta kvinnor. Det är sorgligt att konstatera, hela 18 år efter Fadimes död, att hedersvåld och förtryck har ökat och blivit ett ännu större problem i det svenska samhället. 

Till minne av Fadime håller GAPF de årliga Fadimedagarna. Årets tema är Fadime är död – Hedersvåldet lever! De senaste åren har hedersförtrycket i Sverige synliggjorts i ett antal olika studier. Senaste studien i ämnet är Ung018 från Tris (Tjejers rätt i samhället). Den omfattar ungdomar i de kommunala tätortsskolorna i Uppsala och konstaterar bland annat följande:

”Långt större andel flickor (66 procent) än pojkar (35 procent) med utomnordiskt födda föräldrar förväntas vänta med sex tills de gifter sig. Även inom gruppen unga som har en förälder född utanför Norden finns det tydliga könsskillnader. Det som utmärker ungdomarnas svar är att en mycket begränsad andel flickor (3 procent) respektive pojkar (3 procent) med föräldrar födda i Norden omfattas av ett oskuldskrav. Dessutom finns det inga könsskillnader bland flickor och pojkar med föräldrar födda i Norden.”

Dessa skillnader sätter strålkastaren på den bristande jämställdheten såväl mellan könen som mellan barn med föräldrar födda i respektive utanför Norden. Något måste göras.

Flickor med oskuldskrav på sig är också utsatta för hot om våld. För dessa flickor gäller restriktioner i kärleksrelationer och valet av framtida partner, de riskerar att bli bortförda och bortgifta etc. De är med andra ord offer för hederskulturens olika förtrycks- och våldsmekanismer.

Nyligen larmade UD om att antalet unga svenskar som skickas utomlands till ”uppfostringsanstalter” stiger. De luras av familjen att tro att de ska åka på semester, men lämnas i själva verket över till släktingar eller blir i värsta fall inlåsta på någon institution där de hålls fängslade och utsätts för psykiska och fysiska övergrepp.

Alla barn är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter. Alla flickor ska slippa bli bevakade av sina bröder, slippa bli slagna av familjen, slippa bli könsstympade och bortgifta, slippa dölja sin lilla flickkropp i en hijab – för att inte väcka mäns begär. Pojkar ska slippa bevaka, misshandla och mörda sina systrar.

Men, så är det inte i Sverige. Här är inte alla barn lika mycket värda och många barn har starkt begränsade fri- och rättigheter.

I konflikten mellan föräldrars rätt till sin kultur eller religion och barns fri- och rättigheter kommer vi alltid att välja barnens rättigheter först! Vi kommer aldrig acceptera att familjen/männen kontrollerar barn och kvinnor och tvingar dem till underkastelse, i kulturens eller religionsfrihetens namn. Vi står alltid på de utsattas sida!

Vi ska inte vara toleranta mot intoleranta värderingar som inskränker individuell frihet och mänskliga rättigheter, oavsett varifrån dessa seder eller idéer har sitt ursprung.

Att få bort hedersförtrycket utan att vilja se dess källor och uttryck är en omöjlighet. Den goda viljans vilsenhet blir integrationspolitikens tragiska fälla. Igen och igen.

Vi kräver att politikerna visar handlingskraft och inför åtgärder för att motverka detta problem. Under Fadimedagarna 2020 presenterar Riksorganisationen GAPF 64 förslag inom 11 områden, för ett jämställt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.

Vi ser fram emot att beslutfattare, politiker och myndigheter genomför dessa åtgärder för att säkerställa rättigheterna för de mest utsatta kvinnorna, flickorna och pojkarna i dagens Sverige. Det är hög tid att politikerna går från ord till handling.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 21 januari 2020 kl 05:00
Uppdaterad: 22 januari 2020 kl 11:31

Skribenter

Sara Mohammad
grundare och ordförande - Riksorganisationen GAPF 
Omar Makram
debattör och projektledare - Riksorganisationen GAPF 

Nästa artikel

Perspektiv
Hedersvåld
13 december 2019 kl 12:55

Kvinnor är också förövare inom hedersförtryck

Flickor och kvinnor är de vanligaste offren för hedersrelaterat våld och förtryck – men kvinnor finns också bland förövarna. Och de är fler än många velat tro, visar ny brittisk forskning.

Hedersrelaterat våld och förtryck har flera särdrag som skiljer det från våld utan dessa kulturella förtecken som män riktar mot kvinnor. I och med att det hedersrelaterade våldet är sanktionerat av en hel familj eller en hel klan så är offret mer utsatt; den som utför själva våldshandlingen har brett stöd i gruppen, till skillnad från annat kvinnovåld som nästan alltid fördöms av övriga familjen.

Det hedersrelaterade våldet skiljer sig även från övrigt våld i nära relationer, då pojkar och unga män också oftare tillhör offren eftersom de tvingas kontrollera och utöva våld mot sina systrar och andra kvinnliga släktingar. En tredje skillnad mellan hedersvåld och övrigt våld mot kvinnor i nära relationer är att kvinnor också tillhör förövarna i det hedersrelaterade våldet.

Detta är inget okänt fenomen; här i Sverige finns utsatta som själva beskrivit hur modern varit den drivande i förtrycket. Det kanske mest kända exemplet är grundaren av Glöm aldrig Pela och Fadime – kurdiskan Sara Muhammad – som berättat hur fadern var ett stöd för henne medan modern regisserade våldet.

Så hur vanligt är det att familjens kvinnor aktivt deltar i – eller rentav leder – förtrycket? Ingen vet, forskningen är knapphändig. Det finns ytterst få svenska studier i ämnet, enligt experten Astrid Schlytter vid Stockholms universitet. Även internationellt är det knapert – men i Storbritannien finns sedan några år ny forskning som pekar på en aktivare roll från kvinnornas sida än vad som tidigare varit känt.

En av forskarna är den tidigare polisinspektören Rachael Aplin, som efter 20 år i yrket kände en växande desperation: varför missar vi stup i ett de kvinnliga förövarna? Hon bestämde sig för att göra ett karriäravbrott och skriva en doktorsavhandling i ämnet.

Aplin valde att detaljgranska 100 fall som mellan 2012 och 2014 fått beteckningen hedersrelaterat förtryck (honour based abuse, HBA). Det visade sig att i 76 av dessa fall hade kvinnor – i första hand mamman – deltagit i förtrycket och i vissa fall även i det fysiska våldet.

– Det är en större omfattning än vad som tidigare varit känt, säger den nyblivna kriminologen Rachael Aplin i en telefonintervju från sin arbetsplats vid universitet i Huddersfield.

I 12 procent av hennes undersökta fall anmäldes inte kvinnorna, trots att det stod klart att de tillhörde förövarna. Hon fann rentav flera fall där bevisen mot kvinnorna var starkare än mot männen, men ändå var det männen som pekades ut som förövare.

Aplin gjorde därtill djupintervjuer med 15 poliser som under lång tid sysslat med hedersrelaterad brottslighet. Det visade sig att fem av poliserna aldrig någonsin hade utrett en kvinnlig förövare.

– De erkände för mig att det var pinsamt att det blivit så, berättar hon. De hade styrts av föreställningen om kvinnan som den omhändertagande parten som ger barnen trygghet och kärlek. I de flesta fall där de förstått att mamman deltog i förtrycket hade de dragit slutsatsen att hon tvingats till det av männen i familjen.

Detta är den allra svåraste frågan för poliser, för andra myndighetspersoner och för alla vuxna som möter hedersutsatta. Är modern, svärmodern, mormodern, systern, eller andra kvinnliga närstående också offer för den patriarkala strukturen? Eller har de på eget bevåg deltagit i förtrycket och misshandeln? Frågan är komplex och svaren skiljer sig förstås från fall till fall.

Aplin hade flera egna svåra fall under sin tid som polis, ett av dem finns bland de 100 ärenden som hon studerat. En 14-årig flicka hade lockats hem av sin syster, blivit bunden vid en stol och fått håret avklippt av sin mor – för att göra henne fulare så att den avslöjade pojkvännen skulle lämna henne. Aplin beskriver att de kvinnliga familjemedlemmarna i det här fallet var drivande i att få flickan att upphöra med sitt ”västerländska beteende”. Hon konstaterar också att ”vi poliser ville inte riktigt se det, vi var illa organiserade, vi vände våra blickar mot männens roll i misshandeln”.

I Aplins material finns flera exempel på kvinnor som legat bakom rå och fysisk misshandel. Offer har blivit slagna med köksredskap eller knuffade nedför trappor för att framkalla missfall. Ja, i ett ärende var polisen övertygad om det var pojkvännen som hade knuffat flickan – men till sist visade det sig vara mamman. Den här typen av våld, som lämnar spår efter sig, är dock vanligare bland manliga förövare, vilket bidragit till att de oftare lagförts eftersom det funnits tydliga bevis.

De kvinnliga förövarna däremot sysslar mest med olika typer av psykologisk misshandel, skriver Rachael Aplin. Det kan handla om att modern anklagar dottern för att sprida skam över familjen, att dottern ”ska betraktas som död” i deras ögon om hon inte gifter sig med den utpekade kusinen i hemlandet, att hennes beteende gör modern deprimerad eller att modern är beredd att ta livet av sig om dottern inte följer familjens krav.

För en utomstående – en polis, en socialarbetare, en skolkurator – kan det vara svårt att upptäcka detta dolda mentala förtryck eftersom döttrar ofta drar sig för att berätta om det.

– Jag har upptäckt många sådana fall, där dottern till följd av sin kärlek till mamman vill skydda henne mot myndigheterna, i ett slags missriktad och naiv lojalitet: ”I don´t want mum to get in trouble”. Dottern kan ofta själv uppleva sig som en svikare när hon går emot hela sin familj, att allt är hennes fel och inte mammans.

I den svenska diskussionen kring hedersförtryck återkommer föreställningen att i en familj där dottern är utsatt är även övriga kvinnliga familjemedlemmar utsatta. Och att de därmed inte skulle kunna tillhöra förövarna. Men det är mer komplicerat än så, menar Rachael Aplin. Moderns liv kan vara kontrollerat, men hon accepterar det och för traditionen vidare.

Aplins forskning har retat feminister i Storbritannien eftersom den utmanar bilden av kvinnor som solidariska med varandra i kampen mot manligt förtryck. Men hon har också fått visst stöd från feministiskt håll – den andra brittiska forskaren som på senare år har börjat fokusera på kvinnliga förövare inom hedersvåldet är jämställdhetsexperten och juristen Lis Bates, vars resultat pekar i samma riktning.

Bates har undersökt nära 1 500 fall av hedersrelaterat våld och konstaterar att kvinnor pekas ut som ensamma förövare i endast 4 procent av fallen. I hälften av fallen finns de dock med som förövare vid sidan av männen – vilket leder henne till slutsatsen att ”kvinnors roll som förövare inom hedersvåldet i viss mån har förbisetts”.

 

Fotnot: I Rachael Aplins 100 undersökta fall är alla offer flickor eller kvinnor. De flesta är i åldern 17–22. Över 60 procent kommer från Pakistan, de övriga främst från andra länder i Sydostasien.

Skribent

Påhl Ruin
frilansjournalist

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 13 december 2019 kl 12:55
Uppdaterad: 13 december 2019 kl 13:46