Funktionshinderspolitiken utvecklas bakåt

Sverige är ett rikt land och var en gång i tiden en förebild när det gäller funktionshinderpolitik. När LSS kom till på 90-talet, betraktades lagen som en banbrytande social innovation som visade vägen mot rättigheter och självbestämmande för personer med funktionsnedsättning. Nu går utvecklingen i stället bakåt.

Vi har sett stora besparingar inom LSS:s olika insatser, inte minst när det gäller personlig assistans. Det finns en ökad risk för fattigdom för personer med funktionsnedsättning och de som aldrig kan ha ett arbete och får aktivitets- och sjukersättning tvingas leva på mindre än 10 000 kronor i månaden före skatt.

Många elever med funktionsnedsättning går ut grundskolan utan fullständiga betyg och många kan inte alls gå i skolan, därför att lärmiljön inte möter deras behov. Ojämlikheten inom vård, arbetsliv och socialförsäkring växer stadigt.

Därför är det särskilt olyckligt att styrutredningen saknar förslag till styrning och uppföljning, för att rättighetsperspektiv, ökad jämlikhet och full delaktighet, ska kunna göra verklig skillnad i människors vardag.

En jämförelse kan göras med engagemanget för jämställdhetsintegrering, miljöstyrning och barnrätt som fått betydligt större genomslag i politiken. Exempelvis har det satsats 170 miljoner kronor på förverkligandet av barnets rättigheter i Sverige. Det finns ingen motsvarande budgetpost för att förverkliga funktionsrätt.

Om utredningsförslaget blir verklighet kommer politiken att kunna fortsätta lämna över ansvaret till olika myndigheter med ett tydligt medskick att arbetet inte får kosta en krona.

Inga förslag tar heller tag i den allvarliga kritiken från FN:s övervakningskommitté 2014 mot Sverige om bland annat brister i styrning med budget, lagstiftning och förutsättningar att utkräva ansvar för rättighetskränkningar.

Utredningsförslaget innehåller dock värdefulla skrivningar om politikens ansvar för att förverkliga rättigheter. Det handlar om ökat engagemang i frågor som handlar om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är helt nödvändigt om politiken ska kunna förstärkas och människors levnadsvillkor förbättras.

Skälen till styrutredningens i övrigt svaga betänkande står delvis att finna i direktiven och den korta utredningstiden som begränsat förutsättningarna för att lägga fram tillräckligt offensiva förslag.

Det har inte varit utredningens uppdrag att utveckla målen för att genomföra FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättnings artiklar inom olika sakpolitiska områden. Det arbetet måste nu utan dröjsmål initieras av regeringen och kräver ett aktivt deltagande av funktionshinderrörelsen. Det räcker inte att vi får möjlighet att lämna synpunkter, konventionen går mycket längre än så och kräver aktiv involvering i alla beslut som berör personer med funktionsnedsättning.

Vi delar riksdagens tillkännagivande om att regeringen ska ta ett samlat helhetsgrepp om funktionshinderpolitiken (betänkande 2017/18:SoU5) och uppmanar regeringen att:

• Implementera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning  fullt ut i hela Sverige. Det kräver krafttag och förstärkt nationell styrning med fler parter på regeringsnivå.

• Säkerställa att statsråd för olika departement tar ansvar för frågorna på samma sätt som med jämställdhetsintegrering och miljöstyrning. Personer med funktionsnedsättning finns i hela samhället och frågorna rör alla politikområden.

• Fastställa en sammanhållen handlingsplan med tydliga mål och prioriteringar. Bara då kan politiken på allvar leda till ett förverkligande av FN-konventionen så att mänskliga rättigheter tillkommer personer med funktionsnedsättning på lika villkor som gäller andra i samhället. Det gäller såväl omedelbara medborgerliga och politiska rättigheter som ekonomiska, sociala och kulturella.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.