Demokrati

Fryshusets vd: Demonstrationen mot nazisterna var felriktad

Ofta är den unga nazisten en pojke med koncentrations- och impulskontrollproblem som växt upp med en frånvarande pappa. Om Fryshusets grundare Anders Carlberg hade levt hade han bjudit in nazisterna i Kärrtorp, han hade försökt inge hopp hos de unga bakom kravallerna i Husby och strävat efter att nå de unga som åker till Syrien för att kriga - innan de åker, skriver Fryshusets vd Johan Oljeqvist.

För precis ett år sedan gick Fryshusets grundare Anders Carlberg bort. Han var en toleransens förkämpe med en obotlig tro på varje människas förmåga att röra sig framåt liksom på att till och med den mest hatade och fördömde kan resa sig och bidra till ett bättre samhälle om denne omges av ett positivt samanhang med bra förebilder. Under det gångna året har hans stridbara röst saknats många gånger. Alltför få har tagit de utsattas parti, och alltför många har sällat sig till de fördömandes skara – ofta i all välmening.

I Sverige, och många andra delar av världen, ser vi nu att intoleransen ökar. Samhällen hårdnar och förenklar sig själva genom att allt mer utrycka sig i termer av antingen eller, för eller emot, rätt eller fel, höger eller vänster. Vi har sett en tendens att majoriteter sluter sig allt mer, om det så är etniska, religiösa, ekonomiska eller politiska. Sluter sig och fördömer. I Sverige ser vi just nu en glidning mot hårdare straff och en allt mer fördömande attityd mot de avvikande.

Så som det för femton år sedan i media skrevs om ”kriminella” skrivs det i dag om ”före detta kriminella”. Allt fler arbetsgivare kräver utdrag ut straffregister vid anställning, eller friskhetsintyg. En skola som gör det allt svårare för elever med extra behov att klara sig, samtidigt som vi inte tar tillvara på de med de mest speciella färdigheterna – majoriteten begränsar både uppåt och nedåt.

Vi gör det stadigt svårare för de som är utanför. Vi vet sedan tidigare att cirka 12 procent av alla de cirka 100 000 barn som föds varje år aldrig riktigt kommer in i samhället. Och just nu gör vi det allt svårare för dem, och det i en tid när vi är på väg mot en arbetskraftsbrist vi inte sett på mycket länge och när vi behöver varje person för att bygga vår framtid. Allt detta följer förenklingens och rationaliseringens logik, men det vi behöver är komplexitetens logik. Vi har i Sverige aldrig haft en sådan mångfald som nu, och vi har aldrig tidigare haft så mycket kunskap om den mänskliga mångfaldens fördelar som nu. Ändå arbetar vi på som om det homogena samhället fortfarande är en alldeles utmärkt modell.

Under den stora manifestationen i Kärrtorp, som var en reaktion mot en grupps, i huvudsak unga arga mäns, hatiska utagerande i nynazismens förtecken, översköljdes media med slagorden Kärrtorp mot rasism. En sökning på nätet samma kväll gav två träffar på sökningen ”Kärrtorp för mångfald”. Självklart gjorde varje person som manifesterade en, ur individens perspektiv, positiv handling. Men den kollektiva effekten blir att majoriteten agerar mot en grupp, inte för mångfald och tolerans, utan mot en samling individer man inte vill förknippas med. Vi vet att det agerandet stärker den lilla minoriteten. En äkta mångfald bygger vi genom att omfamna och omsluta och genom att tro att alla kan vara med, oavsett om de under en period kastar sten, uttrycker sig hatiskt och till och med begår allvarliga brott. En verklig rörelse framåt sker genom att sträva för något, inte genom att kämpa mot något.

Just nu bidrar de flesta av oss till motsättningar, inte samförstånd. En stor majoritet väljer att fördöma minoriteter. All historisk erfarenhet säger oss att de val vi nu gör genom att utesluta, fördöma och förneka det oönskade bara leder till att det oönskade får mer näring inom sig självt. Och det oönskade attraherar många utsatta följare. Människor som redan är utsatta, människor som känner sig utanför, och är i stort behov av att bli omfamnaden och älskade av majoriteten, men inte blivit det. I det oönskade möter de en öppen famn. Att manifestera mot, och utestänga dessa människor leder inte framåt - det leder nedåt. Vi tycks ha glömt att ingen människa vill vara fördomsfull, hatisk, rädd, okunnig eller fördömande.

Om vi bjuder in varandra i en respektfull miljö överlever inte dessa uttryck, som det senaste året handlat om uttrycket rasism. För tror någon av oss verkligen att en trygg människa med grundläggande kunskap om biologi på riktigt, i djupet av sina övertygelser och värderingar, har uppfattningen att människor har olika värde? Det tror inte jag. Vi vet bättre. År 2014 vet vi att hårdare straff inte funkar, att preventiva åtgärder är lönsamma, att tidiga insatser är bättre. Den radikala högerextremismen växer inte i Sverige. När vi protestrar mot nazister, en liten grupp vanligtvis förvirrade relativt unga människor som söker tillhörighet, så riktar vi vår i grunden positiva vilja i helt fel riktning. Vi bidrar till intoleransen, vi väljer en synlig syndabock och därmed trappar vi upp situationen.

Just nu verkar det vara den korta horisontens tid, vi inbillar oss att snabba lösningar finns på problem vi faktiskt för första gången någonsin nu börjar veta, genom forskning, kräver långa insatser – tidigt. Vi kan antingen välja att se den unga nazisten som just det – nazist. Eller så väljer vi en annan bild som alltför ofta stämmer, till exempel en pojke med koncentrations- och impulskontrollproblem som växt upp med en frånvarande pappa i en svår familjesituation. Nazisten fördömer vi snabbt, men forskning av nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog visar att med en insats som kostar cirka 50 000 kronor kunde vi genom en tidig insats ha vänt den unge mannens situation till att bli allt annat än destruktiv.

Precis samma resonemang kan tillämpas på ”kravallerna” i Husby. Dessa kravaller som gav eko över hela världen, men egentligen, i hela Stockholm, kanske omfattade ett par hundra unga frustrerade människor. Vi har i dag kunskap där vi förstår mekanismerna bakom och vi har lyckligtvist massor av verktyg. Samma resonemang kan också appliceras på alla de unga svenskar som nu reser till Syrien för att kriga. Men lösningarna är komplexa, inte enkla. Lösningarna är att omfamna och inkludera alla, inte att fördöma och stänga ute några.

Vi talar mycket om att en högervåg sveper över Europa. Det må så vara, men intolerans är varken höger eller vänster. Intoleransen är bakåt eller nedåt. Vi förenklar lätt skeenden då vi tillämpar ett politiskt språkbruk. Mångfald och tolerans är inte politik, utan det som i många fler dimensioner skapar framgångsrika starka och hållbara samhällen. Historien visar att då samhällen tar stora steg i utvecklingen sker det där, och när, det råder mångfald och tolerans – och det kräver attitydförändringar hos majoriteten.

Anders Carlberg grundade Fryshuset, en organisation som visat att mångfald och tolerans fungerar i praktiken, skapar innovationer och gör det möjligt för unga att genom sina passioner förändra världen. På Fryshuset finns bara för, inget emot. Hade Anders levt i dag hade han försökt bjuda in de unga nazisterna, försökt inge hopp i de unga i Husby och strävat efter att nå de unga som åker till Syrien för att kriga innan de åker. Det är precis vad Fryshuset nu gör, och många fler behöver börja göra. Det är ansträngande, men att röra sig framåt och uppåt är alltid lite tuffare än att röra sig åt höger, vänster, bakåt eller nedåt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.