HBTQ

Frizoner för unga hbtq-personer är en dålig idé

Gustav Fridolins och Miljöpartiets förslag om frizoner för hbtq-ungdomar kan vid en första anblick verka bra, men är egentligen bara en signal om ett misslyckande. 

Det låter först som något bra – miljöpartism gör ofta det. Men bara tills man börjar tänka på vad det är som egentligen sägs. Jag syftar på det som Gustav Fridolin tog upp i sitt tal under Järvaveckan om unga hbtq-personer och psykisk ohälsa. 

Jag tror inte att Gustav Fridolin har en dold agenda eller något ont uppsåt när han i sitt tal föreslår särskilda frizoner för hbtq-ungdomar, ”där de kan vara sig själva”. Fridolin är inte heller på något sätt politiskt ensam i sin  retorik kring ”trygga rum” och frizoner – det är en vanlig diskussion att dylika platser behövs. 

Men det är inga frizoner. Det är identitetspolitikens  ”trygga rum” som i själva verket blir till ett fängelse. Platser dit hbtq-personer kan hänvisas. Platser där inte "alla andra" är. Därmed slipper också "alla andra" möta homosexuella och transpersoner. 

Om frizonerna ska vara platser där hbtq-personer kan "vara sig själva" så uppstår frågan: Hur tycker Gustav Fridolin och Miljöpartiet att hbtq-personer ska vara utanför de anordnade frizonerna? På något annat sätt än ”sig själva”? Den tankegången om något är en grogrund för psykisk ohälsa hos unga. 

Ett tydligt exempel på misslyckad identitetspolitik har under de senaste veckorna utspelat sig i Malmö, där en diskussion om ”Queer Kallisförts i Sydsvenskan och i kommentarsfält. Upprinnelsen är ett politiskt beslut om att 12 dagar om året öppna kallbadhuset i Malmö för hbtq-personer.

Vilka som egentligen ska välkomnas under de hissade regnbågsflaggorna  är lite oklart.  Men det inkluderande syftet blev snabbt ett exkluderande resultat – i debatten just nu är det oklart om någon grupp utöver heterosexuella män vill gå dit överhuvudtaget under ”queerdagarna”. 

Politiken och dess företrädare har gett upp om badhus, vårdcentraler, äldreboenden och skolor och andra offentliga miljöer inte genom sin blotta existens tillräckligt signalerar att här är alla välkomna. Alla som respekterar rättigheter och skyldigheter vi tillsammans kommit fram till att vi tycker är så viktiga att vi i Sveriges riksdag lagstiftat om dem. Det ska inte behövas en särskild dag eller skylt eller frizon för detta. Det bör inte vara politikens uppgift att skapa frizoner – politikens uppgift är istället att säkerställa att frizoner inte ska behövas.

Ja, faktum är att om inte hela Sverige är en frizon för unga oavsett sexuell läggning eller identitet så är det ett misslyckande som utbildningsministern bör erkänna. Det börjar i skolan – och redan där är misslyckandet ett faktum. Att utlysa frizoner är att kapitulera för förtryck, hot, våld och diskriminering av homosexuella och transpersoner. 

Sverige har ansvar för Europride 2018. Det sammanfaller dessutom med ett valår. I augusti kommer politiker, som Gustav Fridolin, tävla i att i såväl tidningar som i Prideparader om att framstår som det parti som allra bäst står upp för hbtq-personer. 

Regnbågsflaggan är vacker, den står för något fint – men det är den svenska flaggan som ska signalera att hbtq-personer  är trygga och kan vara sig själva i Sverige. Överallt. Hela tiden. Och det är det som är utbildningsminister Gustav Fridolins jobb att upprätthålla.

I alla fall i några månader till.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.