Debatt
Miljöpartiet
22 juni 2015 kl 12:10

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Framtiden för Miljöpartiet är grön och liberal

En mer liberal grön politisk inriktning möjliggör en ny och bredare berättelse för vad Miljöpartiet och regeringen vill med Sverige. Ett politiskt inkluderande nationellt projekt som gör näringslivet till medaktör i den gröna omställningen görs bäst med ett parti som kan locka väljare över blockgränsen, istället för ett som positionerar sig mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, skriver Paulo Silva i ett svar till Birger Schlaug.

Det här är en opinionstext

REPLIK Birger Schlaug skriver i sin replik till mig att de gröna vare sig är socialister eller liberaler. Det är riktigt. Den gröna politiska teorin omfamnar både liberala och kommunitära idéer. En grön politisk teori och praktik kan vara mer eller mindre genomsyrad av kommunitära eller liberala strömningar. Det är därför inte konstigt att det finns gröna som har mer gemensamhetsinriktade politiska idéer – eller mer liberala sådana.

Låt oss – här grovt förenklat – diskutera den gröna politiska teorins grundvalar. Ett sätt att närma sig en sådan diskussion är att analysera hur liberaler, socialister och gröna ser på centrala begrepp som mänsklig autonomi, frihet och rättvisa.

Liberaler betonar individens centrala betydelse, okränkbarhet och att individen finns innan samhället uppstår. Det är individerna som formar samhället. Frihet handlar om att åstadkomma maximal frihet för individens autonomi och självförverkligande. Frihet och rättvisa ses i relation till hur väl individens strävanden respekteras.

Mer kommunitärt inriktade politiska ideologier betonar att individerna inte är någonting utan att samhället bekräftar oss som individer. Samhället och kulturen är det som ger oss mening och därför blir politikens projekt att möjliggöra positiva sociala rättigheter, utbildning, trygghetssystem och så vidare. Kooperativa lösningar och deltagande former bejakas. Frihet och rättvisa bedöms i relation till effekterna för hela samhället.

Hur förhåller sig då den gröna politiska teorin eller den gröna ideologin till liberalism och kommunitarism? Den gröna politiska teorin ger en delvis ny mening åt begrepp som mänsklig autonomi, rättvisa och frihet. För gröna är verklighetens yttersta beståndsdelar inte endast individer eller samhället, utan människan och samhället är djupt beroende av naturen och befinner sig i ett komplext samspel med det ekologiska systemet och andra arter.

Frihet för gröna innebär därför inte rätten att till exempel utrota andra arter (en parallell är John Stuart Mills skadeprincip om att man bör få göra vad man vill så länge man inte skadar eller utövar tvång mot andra), eller försämra andras livsbetingelser genom att själv utnyttja ändliga naturresurser och orsaka miljöpåverkan som innebär att vi som lever nu lämnar efter oss en jord med sämre livsbetingelser för kommande generationer. Till skillnad från liberalism och socialism finns det ett krav på rättvisa som sträcker sig mellan generationer. Den bredare ekologiska kontexten om människans roll som del i – inte över – naturen gör att gröna värdesätter till exempel de ekosystemtjänster som världshaven ger oss människor. 

Är då grön politisk teori något helt nytt och självständigt från liberala och kommunitära idéer, eller bygger teorin i själva verket på dem? Min uppfattning är att grön politik delvis ger en ny mening till centrala liberala och kommunitära föreställningar men att den samtidigt bygger på existensen av individen och samhället. De gröna omfamnar både den liberala deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948), principen om alla människors lika värde, yttrandefrihet med mera, men också den mer kommunitärt inriktade deklarationen om ekonomiska och sociala rättigheter (1966) som betonar allas rätt till ekonomisk och social trygghet, utbildning och arbete.

Det är därför märkligt att Schlaug landar i uppfattningen att man inte kan ha ett grönt tänkande som är mer eller mindre kommunitärt eller liberalt inriktat. För mig som grön liberal handlar det om att individuell frihet, marknadslösningar och privata företag har en given plats bredvid kooperativ, ideella och offentliga verksamheter. Nu hotar regeringen, påhejad av Vänsterpartiet, med att i praktiken förbjuda eller kraftigt begränsa en del av mångfalden. 

Miljöpartiet har historiskt omfamnat valfrihet och en mångfald av ägande- och driftsformer. Det har funnits en politisk vilja att främja småföretag genom lägre skatter på arbete som växlas mot högre miljöskatter, en politik för etableringsfrihet av skolor med olika inriktningar och en strävan efter valfrihet för medborgarna. Eller som före detta språkröret Maria Wetterstrand skrev ”Jag har svårt att se något tydligare direktdemokratiskt uttryck än att medborgaren själv väljer barnens förskola eller skola, sin egen barnmorskemottagning eller äldreomsorg”. Det är detta som hotar att kvävas i det beroende av Vänsterpartiet som DÖ har skapat. Politiken vrids åt ett håll där medborgarnas valfrihet minskar.

En mer liberal grön politisk inriktning skulle möjliggöra en ny och bredare berättelse för vad Miljöpartiet och regeringen vill med Sverige. Ett politiskt inkluderande nationellt projekt som gör näringslivet till medaktör i den gröna omställningen och främjar företagande skulle göras bäst med ett mer liberalt grönt parti som kan locka väljare över blockgränsen, istället för ett som positionerar sig mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Fotnot: Skribenten är tidigare stabschef för Miljöpartiets språkrör i riksdagen och politisk sakkunnig på finansdepartementet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.