I en nyligen publicerad artikel i den välrenommerade tidskriften The Economist kunde vi läsa ”Världen går på universitet”. Underrubriken löd: ”Mer och mer pengar spenderas på högre utbildning. För lite är känt om det är värt det.”
I Sverige tas värdet på högre utbildning för givet både för individ och samhälle, och det tycks råda konsensus om att utbildning och kunskap har stor betydelse för välståndsutvecklingen.
Samtidigt tillmäts inte utbildning något egentligt ekonomiskt värde, i synnerhet högre utbildning är i dag en relativt olönsam privatekonomisk affär. Vi ser detta som långsiktigt oförenligt med tanken på Sverige som en konkurrenskraftig kunskapsnation.
Under årtionden har svenska politiker betraktat mer utbildning – och i synnerhet mer högre utbildning – som ett universellt svar på allehanda samhällsutmaningar. Vi kan exempelvis läsa i Landsbygdskommitténs betänkande (SOU 2017:1) förslag om att inrätta utbildningscentra för högre utbildning i kommuner som inte har någon högskola eller universitet i sin region. Politiker och beslutsfattare har sedan årtionden talat om framväxten av ”kunskapssamhället” samt behovet av att bemöta detta med ökade utbildningssatsningar. Med denna grund har såväl det europeiska som det svenska högskolesystemet byggts ut på ett kraftfullt sätt. Sverige hör i dag till de länder som lägger mest resurser på utbildning, enbart offentliga medel till detta område motsvarar cirka 5,9 procent av BNP.
Högskoleutbyggnaden har också varit kraftfull under de gångna årtiondena och andelen högutbildade inom arbetskraften har gått från cirka 20 procent i början på 1990-talet till cirka 40 procent i dag. Högskolesverige omsätter i dag cirka 74 miljarder kronor och sysselsätter cirka 75 000 personer och 400 000 studerande.
Mot denna bakgrund ter sig dagens kompetensförsörjningsproblem paradoxala. Trots utbyggnaden av utbildningssystemet får svenska arbetsgivare allt svårare att rekrytera den kompentens de behöver. Antalet vakanser i företag som blir jobb som inte alls tillsätts har fyrfaldigats mellan åren 1993 och 2016. En del av förklaringen – som vi ser tydliga tecken på – är felutbildning. Individer med hög utbildning tar arbeten som inte kräver en högre utbildning och tränger därmed undan lågutbildade. Samtidigt finns det andra områden där vi ser brister, där arbetsgivare inte lyckas genomföra de rekryteringar de önskar.
Vi menar att kunskap inte värdesätts i Sverige och det tar sig uttryck i att Sverige får det allt svårare att hävda sig som konkurrenskraftig kunskapsnation. Dagens sammanpressade lönestruktur leder inte enbart till en låg andel enkla jobb med konsekvensen att många människor ställs utanför arbetsmarknaden. Den innebär också att det uppstår en brist på högproduktiva och högutbildade individer.
Sverige hör till de länder som har bland världens lägsta avkastning på högre utbildning redan före skatt. En höjning av utbildningspremien skulle med all säkerhet leda till fler utbildningsval i syfte att få jobb med god lön och samtidigt också förbättra matchningseffektiviteten (det vill säga att arbetsgivare finner arbetskraft med den kompetens de har behov av) på arbetsmarknaden. Detta kräver dock att nettolönen till individen tillåts spegla produktiviteten, vilket i klartext betyder att inkomstspridningen måste tillåtas öka och att kunskaper och förmågor tillskrivs en mer marknadsmässig värdering.
Ett utbildningsår ger i genomsnitt cirka 4 procent högre lön före skatt. Denna utbildningspremie är alltså bland de lägsta i världen och kan jämföras med till exempel Tyskland där motsvarande siffra ligger på cirka 9,5 procent. En närmare ekonomisk analys visar dock att utbildning lönar sig tämligen väl upp till och med gymnasieutbildning. Därefter är den privatekonomiska avkastningen blygsam för att inte säga obetydlig. Vi menar att dessa former av grundläggande incitament för att genomgå krävande utbildningar bör stå i fokus för uppmärksamhet snarare än inrättande av små utbildningscentra för högre utbildning i landsbygdskommuner.
Bilden av att kunskap inte värderas i Sverige bekräftas också av andra studier. I en nyligen genomförd vetenskaplig studie visar det sig att även avkastningen på analytisk förmåga, mätt som kunskaper i matematik, tillhör de lägsta inom OECD.
Det finns naturligtvis andra former av avkastning på utbildning som är mer svårfångad – som att personer kanske blir bättre samhällsmedborgare – efter avslutad utbildning. Det behöver heller inte vara så att utbildningspremien är ett bra mått på den livstidsinkomst som en individ får av högre utbildning. För den enskilde kan den låga svenska utbildningspremien vägas upp av att utbildning är subventionerad och i det närmaste gratis genom att det inte finns terminsavgifter eller motsvarande i Sverige. När hänsyn tas till detta och den så kallade livstidsinkomsteffekten av höge utbildning beräknas, visar det sig dock att även denna tillhör de lägsta inom OECD.
En viktig fråga är hur Sverige i ett långsiktigt perspektiv kan hävda sig som konkurrenskraftig kunskapsnation när avkastningen på utbildning före skatt är bland världens lägsta?
Vi menar att den felutbildnings-, matchnings- och kompetensförsörjningsproblematik vi kan observera i Sverige inte kan åtgärdas av enbart högskolorna eller ens med utbildningspolitiken. Det kommer att krävas bredare politiska reformer riktade mot hur utbildning värderas i samhället.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
