I 2017 års vårbudget tillkännagav regeringen att den avser att sammanställa en uppsättning ekonomiska, miljömässiga och sociala välståndsmått, i syfte att komplettera BNP-måttet. I en ny SNS-rapport om lyckoforskning och välfärdsmått pekar jag på problemen med detta initiativ.
På senare år har intresset för alternativa välfärdsmått ökat internationellt, bland forskare, politiker och statistikproducenter. Det handlar om mått på hur bra ett lands befolkning har det, och om att ersätta eller komplettera rent ekonomiska mått som BNP per capita, vilka med rätta har kritiserats för att ge en för snäv bild. Regeringen har nyligen presenterat ett initiativ i denna riktning, i en bilaga till 2017 års vårbudgetproposition med namnet "Nya mått på välstånd".
Förslaget innefattar 15 ekonomiska, miljömässiga och sociala indikatorer som samlas in sedan tidigare. Tanken är att de framöver ska sammanställas och presenteras jämsides och löpande, för att "belysa utvecklingen av befolkningens livskvalitet och ekonomins långsiktiga hållbarhet". Förslaget är inte slutgiltigt, men i dess nuvarande form brister det på åtminstone tre punkter:
1. Avsaknad av ramverk. Indikatorerna är av mycket olika slag och deras inbördes koppling är oklar. Exempelvis ingår både livstillfredsställelse, vilket kan ses som ett slutligt välfärdsmål, och andelen hushåll med låg inkomst, vilket är en bestämningsfaktor till livstillfredsställelse. Genom att inkludera båda måtten riskerar man att "dubbelräkna" betydelsen av inkomst. Det är inte heller självklart att en hög utbildningsnivå har ett egenvärde, utöver effekter på till exempel sysselsättning och inkomst, som också inkluderas. Vidare är det oklart vilka indikatorer som gäller nuvarande respektive framtida välfärd, eftersom ingen sådan uppdelning görs. Det presenteras inget teoretiskt ramverk som motiverar valet av mått och hur de hänger ihop.
2. Målkonflikter. Reformer kostar pengar. Det medför att en avvägning behövs mellan satsningar på olika indikatorer. Regeringens initiativ ger ingen vägledning om detta. I vissa fall finns potentiella målkonflikter, till exempel BNP per capita och utsläpp av växthusgaser.
3. Oklar koppling till politiska beslut. Indikatorerna påverkas både av omvärldsfaktorer och politiska beslut långt bak i tiden. Det är således mycket svårt att i efterhand veta i vilken mån en viss indikator påverkats av den sittande regeringens politik. Detta problem är större för mer komplexa och välfärdsrelevanta utfall, till exempel allmän hälsa och livstillfredsställelse. Under en mandatperiod är det troligt att vissa mått utvecklas i positiv och andra i negativ riktning. Här finns en uppenbar risk för att man i efterhand endast lyfter fram de indikatorer som utvecklats i önskvärd riktning.
Det är berömvärt att regeringen vill bredda synen på hur man mäter ett lands välfärd. Men som jag visar i SNS-rapporten ”Vad kan vi lära av lyckoforskningen?” bör inte övergripande välfärdsindikatorer som livstillfredsställelse, eller för den delen BNP per capita, stå i fokus som politiskt mål, eftersom det är svårt att hålla en regering ansvarig för dessa.
Specifika politiska och offentliga beslut bör i stället i högre grad på förhand utvärderas utifrån hur de förväntas påverka välfärden i en vidare mening. Nationella välfärdsindikatorer är intressanta att följa på längre sikt, men det är lämpligare att SCB (eller någon annan myndighet), snarare än regeringen, sammanställer och presenterar statistik av detta slag, såsom man exempelvis gör i Storbritannien.
Rapportens författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
