Debatt
Bostäder
28 juni 2019 kl 05:05

Forskare: Alla varken kan eller vill äga sitt eget boende

Det är som att alla som argumenterar för att radera ut den billigare delen av hyresbeståndet avsiktligt undviker att ta del av den samhällsvetenskapliga forskning, som pekar på allvarliga sociala konsekvenser av ett krympande hyresbestånd och fördyring av dagens hyresnivåer, skriver bostadsforskaren Dominika Polanska.

Det här är en opinionstext

Fler och fler rapporter kommer in om att det råder en mättnad på bostadsrätter i landet. Senast Länsstyrelsens rapport om att det råder bostadsbrist, trots att lägenheter står tomma i till exempel Stockholm. I samma veva vill politiker i flera svenska städer ombilda hyreslägenheter till bostadsrätter, när vi redan har ett överflöd av bostadsrätter.

Alltför ofta använder de styrande politikerna argumentet att ägandet i förlängningen kommer lösa problemet med segregationen i våra städer. Ett argument som skiftar fokus från det ansvar de senaste decenniernas politik bär för att boendesegregationen ökat i takt med inkomstklyftorna. Fokus riktas i stället på individernas möjligheter att äga sitt boende.

Jag har forskat om boendet i över ett decennium och kan berätta att inte alla vill eller kan äga sitt boende. Alla har inte denna ”möjlighet” eller ”valfrihet”. Att tro det visar på en brist på verklighetsförankring bland dem som framhåller det.

Trycket att införa marknadshyror ökar samtidigt med argumentet om ökad rörlighet på bostadsmarknaden. Vare sig det handlar om bristande verklighetsförankring bland beslutsfattare och näringslivets representanter eller inte, så tycks argumenten inte alls vara förankrade i befintlig forskning. Och det är skrämmande.

Det är som att alla som argumenterar för att radera ut den billigare delen av hyresbeståndet avsiktligt undviker att ta del av den samhällsvetenskapliga forskning, som pekar på allvarliga sociala konsekvenser av ett krympande hyresbestånd och fördyring av dagens hyresnivåer.

Läs också Debattartikeln

Det finns en uppsjö av forskningsrapporter som är omöjliga att redovisa här, men jag ska försöka lyfta fram några centrala för just de här frågorna. Det finns till exempel rapporter om att rörlighet på bostadsmarknaden inte är alla förunnat, och allra minst de med svag ekonomi. Forskningen visar också att segregationen ökar vid ombildningar och att de som trängs bort är de allra fattigaste hushållen.

Läs också Debattartikeln

 

Högre hyror leder ofta till omflyttning, och det vi forskare kallar för bortträngning eller renovräkning, i de fall hyreshöjningarna kommit till i samband med standardhöjande renoveringar. Och renovräkningar lär vi ser mer av framöver om riskkapitalisterna, som FN varnat den svenska regeringen för nyligen, får spela fritt på bostadsmarknaden.

Så hur tänker då våra kommunala politiker, den styrande regeringen, bostadsministern eller näringslivsföreträdarna om dessa varningar efter att ha tagit del av dem? Kan de i ärlighetens namn säga att en politik, som öppnar upp för ombildningar och utförsäljningar av allmännyttan kan garantera ett bra boende till rimlig kostnad för alla? Och hur undviker vi att låginkomsttagare trängs bort och boendesegregationen ökar?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.