Förortsvåldet har växt med vårt goda minne

2007 fick jag mitt första uppdrag att skapa en lägesbild av ett socialt utsatt område av polismyndigheten i Västra Götaland. Resultatet blev en ögonöppnare för mig och många andra, när det gällde situationen och levnadsförhållandena i dessa områden.

Den bild som framträdde var att en ny form av kri­minella nätverk höll på att växa fram och även parallella rättssystem, ekonomiska system, sociala och po­litiska system. Med det resultatet in­ såg polismyndigheten snabbt att detta var en situation som man inte kunde reda i själv. Vi tänkte att om vi presenterade den problembild vi såg, kunde andra yrkeskategorier metodutveckla utifrån sina uppdrag och sina brukares behov.

Sedan dess har jag föreläst, skrivit och tjatat i försök att lyfta problematiken med de kriminella områdes bundna nätverken och den enorma påverkan de har på samhällsutveck­lingen i de områden där de verkar.

Mycket har hänt sedan 2007. Ty­värr inte så mycket till det bättre. Även problematiken med skjutningarna (offentliga konfliktrelaterade mord och mordförsök mitt i människors vardagliga livsrum) har för­värrats. Alla skjutningar är inte gängrelaterade. Vi har även väpnade konflikter som bottnar i blods­hämnd, sedvanerätt både inom fa­miljer och mellan olika familjer och grupper. Vi ser även en ökning av väpnade konflikter där bakgrunden är en blandning av kriminell konflikt och blodshämnd. Detta är ett viktigt perspektiv som ofta glöms bort.

Sedan Brottsförebyggande rådet (Brå) tidi­gare i år släppte sin rapport om de kriminella konflikterna och skjutningarna pratas det mycket om av­hopparverksamhet och tidiga före­byggande insatser. Problematiken är dock mer komplex än så. För att verkligen komma åt och åtgärda problemen behöver vi arbeta på flera olika nivåer och med flera olika orsaksfaktorer. Vi behöver jobba med både individuella, socioekono­miska och normativa faktorer.

Det förebyggande och trygghets­skapande arbetet behöver kompletteras med ett omfattande och strukturerat samhällsbyggande arbete på nationell nivå. Detta arbete måste ses som en investering och det måste få kosta pengar. Vi kan inte ha enorma sparbeting i områden med social utsatthet. Inga projektpengar i värl­den kan rädda en situation där det skärs i fritid, skola och socialtjänst. Vi måste investera oss ur problemen och in i framtiden.

Vårt samhälle har på relativt kort tid genomgått dramatiska förändringar, och med nya grupper av människor kommer nya behov. Problemet är att systemen inte hunnit förändrats i samma takt. Det har uppstått ett glapp mellan vad den offentliga sek­torn kan hantera och vad invånarna behöver. Därmed behöver vi påbörja ett omfattande systemförändrande arbete, där medborgarnas förändra­ de behov och vårt kompensatoriska uppdrag står i fokus.

För att kunna göra detta måste vi komma bort från vår benämningsrädsla och börja prata om problematiken. Vi måste förstå och lyfta de grundläggande maktstrukturer, som verkar begränsande på människors möjligheter, och se att det är majoritetsgruppens ansvar att ska­pa nödvändiga strukturella förut­ sättningar.

Det är vi som har tolkningsföre­trädet när det gäller både problem­ bilder och lösningar. Detta kräver en stor ödmjukhet inför vår egen brist på grundläggande kunskap och insyn. I synnerhet som den skarpa segregationen som råder medför att de flesta som arbetar med problematiken oftast inte själva lever i den.

Vi har inte problem med befolk­ningen i de utsatta områdena. Vi har problem med kriminella individer och system och den stora makt de har över vissa områden. En makt de har kunnat ta sig på grund av vår frånvaro och med vårt goda minne.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.