Förnyad bostadspolitik kräver en utredning

Nilssons och Kihlbergs replik ger bränsle till elden om ett skriande behov av en bostadssocial utredning som skulle kunna klargöra en modern social bostadspolitik, skriver Martin Grander i en slutreplik. 

SLUTREPLIK  Micael Nilsson och Johan Kihlberg lyfter i sin replik på min artikel Dags att klargöra den sociala bostadspolitiken ett flertal intressanta och relevanta klargöranden kring frågan om den generella bostadspolitikens historiska fundament, omfattning och träffsäkerhet.

Det är emellertid min uppfattning att de invändningar som Nilsson och Kihlberg för fram inte står i konflikt med mina egna slutsatser. ”Den sociala bostadspolitikens historia idealiseras ofta”, hävdar författarna och jag är inte sen att instämma. Forskningens uppgift bör vara att ifrågasätta rådande föreställningar. Den som läser min avhandling blir också varse om att centrala frågor i denna är just: hur generell kan den svenska bostadspolitiken sägas vara idag, och – givet svaret – har den någonsin varit generell?

Författarna sätter ett likhetstecken mellan generell och social bostadspolitik i svensk bostadspolitisk historia, men pekar på att den generella bostadspolitiken aldrig har haft som avsikt att omfatta alla. Som exempel nämner de det behovsprövade trekronorsbidraget som infördes efter den bostadssociala utredningen men som avskaffades 1953.

Min uppfattning är att den generella politiken alltid har varit beroende av selektiva insatser för att kunna vara allomfattande. Det är kombinationen av generella och selektiva insatser som har gjort bostadspolitiken – slarvigt uttryckt – ”social”. Men när dessa selektiva insatser, låt vara trekronorsbidrag, bostadsbidrag eller den sekundära bostadsmarknaden (så kallade sociala kontrakt) avvecklas, inte följer den socioekonomiska utvecklingen, eller inte fungerar på det sätt som det var tänkt, då riskerar den tänkta kombinationen att falla platt. Och om då även den generella politikens galjonsfigur allmännyttan har svårare förutsättningar att leva upp till sitt universella anspråk, ja då blir det ofrånkomligen fler som hamnar utanför. Det är framförallt detta som jag visar i min avhandling: allmännyttan är beroende av sina omgivande omständigheter, vilka står under ständig förändring.

Nilsson och Kihlberg diskuterar vidare det som ofta kallas ”blandningspolitiken”, det vill säga idén om en allsidig hushållssammansättning i termer av inkomst, och problematiserar min beskrivning av ”flykten” av höginkomsttagare från hyresrätten som något specifikt för 1990-talet. Det är riktigt att den bostadssociala utredningen inte formulerade några idéer kring allsidig hushållssammansättning, sådana mål uttrycktes först i lagtext 1974 (prop 1974:150) men blev då också en del av den generella bostadspolitiken.

Det var också vid denna tid som inkomstsegmenteringen mellan upplåtelseformerna påbörjades, vilket författarna antyder. Förutom de källor Nilsson och Kihlberg refererar till bör också nämnas hur Bo Södersten och Bo Sandelin (1978) med all önskvärd tydlighet beskriver hur inflation i kombination med ränteavdrag gjorde det möjligt för småhusägare att under 1970-talet få ”Betalt för att bo”. Elisabeth Lilja och Mats Pemer (2010) har visat hur denna utveckling – i kombination med överbyggnation i miljonprogrammet och förändring i migrationsströmmarna – lade grunden för den segregation vi idag ser i de flesta av våra större städer, en segregation som är starkt sammankopplad med upplåtelseformerna.

Jag instämmer således i att fundamenten för att välbeställda hushåll lämnade hyresrätten lades under 1970-talet, men statistiken talar ändå sitt tydliga språk. Det var efter 1990–1991 års skatte-, moms- och räntesubventionsomläggningar, som också påverkade hyrorna kraftigt, som den dramatiska skiktningen mellan inkomstgrupper i upplåtelseformerna verkligen tydliggjordes.

Läs Ursprungsinlägget i denna debatt

Sammantaget landar jag i att Nilssons och Kihlbergs replik ger bränsle till elden om ett skriande behov av en bostadssocial utredning som kan nagelfara förhärskande diskurser och förgivettagna sanningar för att kunna klargöra en modern social bostadspolitik. Min uppfattning är att den generella bostadspolitiken är föremål för såväl oförtjänt beröm som ogrundad kritik. Inte minst är de ofta upprepade idéerna om ”social blandning” och principen om ”neutralitet mellan upplåtelseformerna” i behov av en genomlysning av historisk och samtida diskurs, men också av praktik och utfall.

Precis som det är forskningens uppgift att utmana rådande föreställningar är det min förhoppning att en ny bostadssocial utredning kan behandla frågan om social bostadspolitik utifrån den komplexitet den förtjänar. En sådan utredning bör gå till botten med vad vi egentligen menar när vi pratar om en ”social” bostadspolitik; varför räcker det inte med en ”vanlig” bostadspolitik? Vilka krav bör vi ställa på en sådan politik och hur bör en social bostadspolitik omsättas i praktik för att få en mer jämlik bostadsförsörjning? Kunskapen bör härledas ur empiriskt grundade studier av såväl historiska vägval som befintliga verktyg och dess förutsättningar samt möjliga alternativ till dessa, där förstås frågan om generell respektive selektiv bostadspolitik – och kombinationer av sådan politik – sätts under lupp.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.