Ebo-lagen

Regeringen ger asylsökande skulden

Regeringen vill ändra regelverket för ebo så att asylsökande som bosätter sig i “särskilt utsatta områden” ska förlora sin rätt till bidrag. I stället för att använda verktyg som stadsplanering, välfärdspolitik och omfördelning använder regeringen repressiva verktyg mot människor som drabbas av rasism och skuldbelägger individer för kollektiva utmaningar.

Boendeformen eget boende för asylsökande (ebo), innebär att en asylsökande som under asylprocessen väljer att ordna eget boende, i stället för att bo på förläggning, ändå har rätt till dagersättning.

Regeringen har aviserat planer på att ändra ebo så att asylsökande som bosätter sig i så kallade “särskilt utsatta områden” ska förlora sin rätt till bidrag. Förändringen motiveras med att ebo leder till trångboddhet, social misär, osäkra boendeförhållanden och svarta kontrakt. Dessa problem är givetvis bekymmersamma, men det är högst otroligt att vi löser dem genom att begränsa asylsökandes möjligheter att bosätta sig där de vill.

Genom förslaget och retoriken görs individer ansvariga för sociala problem. Det är anmärkningsvärt att det är just asylsökande som ska bära ansvaret för att lösa segregationsproblemen. I nuläget är det svårt att föreställa sig ett motsvarande lagförslag som i stället riktade sig mot barnfamiljer, äldre eller vita svenska höginkomsttagare (forskning visar nämligen att det är flyttmönster i den sistnämnda gruppen som framförallt skapar segregation).

Ebo är nära sammankopplat med framför allt två rättigheter: rätten till bostad och rätten till privat- och familjeliv, vilket bland annat innebär en rätt att bo och leva som man vill. Dessa rättigheter återfinns i internationella konventioner och betraktas där som universella. Det innebär att de gäller alla, oberoende av en persons juridiska status, till exempel medborgarskap. Historiskt sett har dock asylsökandes rättigheter varit föremål för många inskränkningar, bland annat just med hänvisning till att asylsökande inte är medborgare.

Det lagda förslaget innebär en indirekt begränsning i asylsökandes rättigheter att leva och bo som de vill om de ska kunna få bidrag. Det är tydligt att begränsningen av rättigheterna träffar en särskild grupp, något vi menar möjliggörs av en rasistisk uppdelning i vilka som bör tillerkännas rättigheter och i längden av vilka som ges rätten att fullt ut bestämma över sina liv och inte.

Ebo-förslaget är ett exempel på hur politiker försöker komma till bukt med sociala problem, genom att med repressiva medel försöka flytta på en viss grupp människor. Genom förslaget beskrivs fattigdom, trångboddhet och osäkra boendeförhållanden som i grunden geografiska fenomen, där det yttersta problemet är att socialt och ekonomiskt utsatta människor bor i samma område, snarare än utsattheten i sig. Dessa företeelser hålls samtidigt åtskilda från faktorer som migrationspolitik, en svikande välfärdsstat och rasism på arbets- och bostadsmarknaden.

De sociala problem som ebo-förslaget identifierar kan i stället betraktas som fenomen grundade i en ojämlik fördelning av resurserna i vårt samhälle. Utifrån ett sådant synsätt framstår regeringens betonande av asylsökandes egenansvar för var de befinner sig som missvisande.

Genom idén om “särskilt utsatta områden” och användningen av repressiva metoder, riskerar rasistiska strukturer att reproduceras. Det tar oss ett steg närmare den politik som förs i Danmark. Där har politikerna utsett “getton”, definierade som områden med sociala problem och där mer än hälften av de boende har bakgrund i “icke-västliga” länder. I dessa områden ska boende få sänkta socialbidrag, höjda straffsatser och kommuner ska förbjudas att placera bidragsbehövande där.

Vi menar att Ebo-förslaget slår mot en grupp som redan är sårbar, både ekonomiskt och på bostadsmarknaden, och som ofta har få alternativ till att bosätta sig i områden som benämns som “särskilt utsatta”. Sådana resonemang saknas i regeringens problemformuleringar och lösningsförslag.

Regeringens argument om individens ansvar för sitt eget liv skiljer sig från en ursprunglig socialdemokratisk linje om universella lösningar på gemensamma problem, till exempel det kollektiva ansvaret för människors bostadssituation. Det nu lagda förslaget innebär att Socialdemokraterna tar ytterligare ett steg från en politik för jämlikhet och mot att tillåta sämre villkor för vissa grupper.

I stället för att använda verktyg som stadsplanering, välfärdspolitik och omfördelning använder man repressiva verktyg mot människor som drabbas av rasism och skuldbelägger individer för kollektiva utmaningar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.