Folkomröstningar

Folkomröstningar kan vara både bra och dåliga

Ska man jämföra folkomröstningar var den svenska EG-omröstningen 1994 bättre än Brexitomröstningen. Inte minst tack vare att regeringen Bildt avsatte medel för studiecirklar och föreläsningar – och tack vare Thorbjörn Fälldins utmärkta hantering av att fördela miljonerna, skriver Gösta Grassman, före detta pressråd i UD. 

Anblicken av den brittiska inrikespolitiken idag är inte uppbygglig. Parlamentets bortstötning av det mödosamt framförhandlade Brexit-avtalet har tydliga drag av självskadebeteende. Efter en hastigt påkommen folkomröstning för två år sedan, där förenkling och populism fick blomma hejdlöst i slott och koja, fick regeringen May uppgiften att i avtalets form minimera skadeverkningarna.  Men inte ens detta var möjligt. Det oreflekterade missnöjet spred sig även till ledamöterna i Underhuset, där en stor majoritet nu kastat landet i ekonomiskt kaos.

Bland statsvetare diskuteras ofta frågan om för- och nackdelar med folkomröstningar. Det finns därför skäl att ett ögonblick se bakåt, på den svenska folkomröstningen om medlemskap i EG hösten 1994 (numera EU). En viss tacksamhet bör i efterhand riktas till regeringen Bildt för organisationen av detta event. Även den äldre statsmannen Thorbjörn Fälldin spelade en viktig roll.

Bland annat ville regeringen Bildt ge bildningsförbund och lokala föreningar av olika slag pengar för att i egen regi ordna studiecirklar, föreläsningar etc. Pengarna skulle fördelas av ”Delegationen för informationsinsatser om europeisk integration”. Detta krångliga namn gick förstås inte att använda. Istället fick kommittén snabbt namnet ”Fälldinkommittén” - efter sin ordförande.

Kommittén bestod av fem ledamöter. Jag var som UD-tjänsteman föredragande i den lilla arbetsgruppen. Totalt inkom över 800 ansökningar om bidrag från hela landet. Men vi hade endast 50 miljoner kronor att fördela - en närmast omöjlig uppgift. Många ansökningar fick läggas helt åt sidan. Andra fick kanske bara 20 eller 30 procent av det önskade beloppet. Några perfekta lösningar existerade absolut inte.

Arbetet skedde under tidspress – pengarna måste snabbt komma ut till mottagarna för att göra någon nytta inför folkomröstningen. Men på något märkligt sätt arbetade sig kommittén igenom alla ansökningar, utan stress, och pengarna nådde sina mottagare. Genom sitt lugn, sin humor och sin vänliga pondus skapade Fälldin ett arbetsklimat präglat av både effektivitet och trivsel.

Överblick och proportionstänkande var utmärkande för Thorbjörn Fälldin. Samtidigt kunde han, när hans intuition ledde honom i den riktningen, gå hårt ner i detaljer. För att sedan snabbt växla tillbaka de stora linjerna.

Vi diskuterade naturligtvis principerna för våra prioriteringar. Alla ansökningar hade ett vällovligt syfte. Men i avgörandets stund måste man satsa på dem som är någorlunda välformulerade och tydliga. Fälldin citerade här, utantill, några rader av Esaias Tegnér om just tankens klarhet. Inför slutklämmen gjorde han en magnifik konstpaus. Så kom det:

”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Vi satt alla knäpptysta i det vackra, ekboaserade sammanträdesrummet på Fredsgatan. Och vi blev överens om färdriktningen, hur de svåra prioriteringarna skulle göras.

Efter ett förmiddagspass hade kommittén arbetat sig igenom ett 50-tal ansökningar och ledamöterna började resa sig, med lunch i blicken. Men Thorbjörn bad mig komma fram och titta på en sak. Hans väldiga näve vilade på bordet, pekfingret på ett visst ord: ”Workshop”. Detta ord hade glidit med från en ansökan in i mitt utkast till protokoll.

”Kan du ändra det där till något bättre ord. Ett svenskt ord.” Fälldin, statsmannen, var även språkvårdare.

Under kommitténs arbete fick vi en del studiebesök från utlandet. Vissa tittade med stora ögon på det koncept som regeringen Bildt och riksdagen beslutat om – att dela ut pengar för EG-information utan statlig styrning.  Ett par miljoner var till och med öronmärkta för såväl ja- som nej-organisationer.

”Hos oss är det regeringens linje som gäller, punkt” påpekade en tjänsteman från Wien.

Vilken betydelse hade Fälldinkommissionen? Det är svårt att mäta, även om vissa försök gjorts i den statsvetenskapliga forskningen. I jämförelse med regeringen Bildts massiva informationsinsatser till hushållen (kalla det propaganda, den som vill) väger de 50 miljonerna ganska lätt. Men faktum är att Sverige under de två åren före folkomröstningen sjöd av föreläsningar, seminarier och diskussionskvällar. Det var EG man talade om i stugorna, även i det mörkaste Småland och i Västerbottens inland. Jag har svår att tänka mig att Fälldin-kommissionen inte skulle ha spelat en ganska viktig roll i denna folkbildningsinsats.

För tre år sedan genomfördes folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU, Brexit. I den mån man kan jämföra folkomröstningar i olika länder tror jag den svenska EG-omröstningen 1994 var bättre förberedd, gick något mera på djupet, än den brittiska om utträde ur EU. Sannolikt berodde detta, åtminstone till viss del, på regeringen Bildts framsynta beslut att avsätta medel för informationsinsatser inför folkomröstningen. Den äldre statsmannen Thorbjörn Fälldins utmärkta jobb i kommittén bör också kommas ihåg.   

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.