En mandatperiod är ett politiskt bokslut, och tyvärr är fiasko det ord som man först kommer att tänka på när folkhälsopolitiken de gångna fyra åren ska utvärderas. Efter att Gabriel Wikström tillträdde som folkhälsominister 2014 har flera utredningar om nya förslag till tobaksregleringar presenterats. Wikström fick lämna regeringen förra sommaren och Annika Strandhäll tog över. Hennes tobaksproposition fick inte majoritet i riksdagen och sedan hade även EU synpunkter på utformningen, vilket ledde till att den 2014 valda riksdagen inte kommer att kunna fatta något beslut.
Allt detta hade kunnat undvikas, till gagn för både frihet och folkhälsa. Gabriel Wikström ärvde en politik av Maria Larsson (KD) som likställer snus med cigaretter, trots att dessa produkters hälsopåverkan kraftigt skiljer sig åt. En eftertänksam politisk linje i syfte att värna människors hälsa hade givetvis raskt sett till att byta ut det folkhälsopolitiska målet om att ”tobaksbruket ska minska” till ”skadorna till följd av tobak ska minska”. Därefter borde slutsatsen dras att om människor snusar i stället för att röka så kommer skadorna att minska även om bruket i sig inte minskar.
Men i stället blev det en utredning och ett riksdagsbeslut 2016 som förbjöd tillverkarna att ange korrekt nikotinhalt på snusdosorna. På vilket sätt denna censur gör det enklare för snuskonsumenter eller människors hälsa är inte lätt att förstå.
Till slut handlade regeringens tobakspolitik om rökförbud på vissa offentliga platser, att nätbutiker inte skulle få visa bilder på snusdosor och att vuxna skulle förbjudas att själva ta en dosa ur kylen och sedan betala. Det fanns inte stöd för det paketet bland tillräckligt många partier i riksdagen, och förslaget får nu vila till efter valet.
Summa summarum har det varit fyra folkhälsopolitiska år med utspel som inte har förverkligats, förslag som saknat majoritet och en oförmåga att driva god politik. Men i slutet av en mandatperiod är det också möjligt att se framåt. Jag ser tre punkter för en ny regering, oaktat dess färg, att fokusera på under kommande fyra åren.
1. Regeringens folkhälsopolitiska mål som slås fast inom ramen för ANDT-strategin bör ändras och fokusera på att reducera skador till följd av tobaksbruk istället för att minska totalkonsumtion.
2. En sänkt punktbeskattning av snus, som har höjts med över 250 procent sedan år 2006, skulle kunna resultera i att vi ökar attraktiviteten för rökare att fimpa och istället bruka nikotin på mindre skadligt sätt. Att en dosa snus kan kosta lika mycket som ett cigarettpaket i butik är irrationellt.
3. EU. En svensk regering måste ta en politisk strid mot Bryssel för att en gång för alla häva det orättfärdiga exportförbudet av svenskt snus till övriga EU. Så har inte varit fallet med den här regeringen, och det är bara att beklaga.
Att avskaffa punktskatten på snus vore en hälsogärning. Att fortsätta värna det svenska snuset mot EU:s klåfingrighet och att arbeta för att rökare i alla länder ska ha rätten att kunna välja alternativ är den enda rimliga tobakspolitiken framöver. Den förra regeringen misslyckades. Den nuvarande har misslyckats. Förhoppningsvis är nu tiden mogen för nästa regering att utgå från att forskning och konsumentnytta är bundsförvanter i kampen för bättre hälsa - inte fiender som det hittills varit för tobaksmotståndarna.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
