Fokus på bostadsbyggande är enkel politik på kort sikt

Boverket har precis kommit med en ny prognos över hur många nya bostäder som behövs i Sverige fram till år 2025. Nu är siffran 535 000 bostäder. Det är 165 000 färre än den tidigare prognosen på  700 000 nya bostäder – ett tal som många känner igen. Men i stället för att gå ut med den nya siffran skriver Boverket att bostadsbehovet nu har ökat till 93 000 bostäder per år fram till 2020.

Det är ingen vits att beräkna behovet av bostäder på kort sikt. Vad skulle behövas för att bygga enligt prognosen? Förmodligen både borttagna kreditrestriktioner såväl för hushållen som för byggbolagen och ett fritt inflöde av utländska byggbolag för att stärka upp kompetensbristen. Sannolikt också mycket kraftiga subventioner riktade till hushållen som inte själva har betalningsförmåga att efterfråga nyproduktion. Kanske även sänkta krav på kvalitet i nyproduktionen. Dessa beslut är långt borta.

Boverkets beräkningar bygger i princip bara på den befolkningsprognos som Statistiska Centralbyrån (SCB) publicerar varje år. Prognosen har skrivits ner två år i rad. Det resulterar med automatik till ett lägre bostadsbyggnadsbehov i Boverkets beräkning. Invandringen är den faktor som är viktigast men samtidigt svårast att bedöma. Den påverkas ju främst av politiken och den kan svänga fram och tillbaka.

Vad det är för vits att beräkna behovet av nya bostäder på så lösa grunder? Jag anser att det finns massor av mer relevanta frågeställningar att söka svaret på. Svar som kan få vår bostadsmarknad att fungera bättre. Vilken typ av bostäder behöver vi? Hur utnyttjar vi vårt befintliga bostadsbestånd på ett mer effektivt sätt? Vem vill bo i nya bostäder? Hur mycket har olika hushållsgrupper råd att betala för sitt boende? Måste vi stötta efterfrågan på något sätt?

Vi konsulter har de senaste åren fått allt färre förfrågningar från bostadsbyggarna som rör vilken typ av bostäder som efterfrågas i ett visst läge? Aktörerna har bara stirrat sig blinda på att det finns ett stort behov av bostäder och därmed trott att det var riskfritt att planera för byggnation av så mycket bostäder som möjligt. De frågar bara ”Hur många bostäder kan vi få plats med här?” Fokus har legat på kvantitet i stället för kvalitet.

Vi ser nu resultatet av detta. Vi ser att efterfrågan på nyproduktionen inte är så stor. Nu väntas byggandet falla kraftigt. Det får redan effekter på varsel i branschen och snart på svensk tillväxt. Och vem är egentligen förvånad?

En annan konsekvens är att vi slutat planera samhälle och bara planerar för fler bostäder. Planeringen av nya skolor, förskolor och annan samhällsservice hamnar på efterkälken. Nya stora områden står utan skolor och eftersom marken sålts så dyrt finns varken plats för skolgårdar eller förskolegårdar. Vem vill bo så? Människor får inte sin vardag att fungera och varken den nya utsikten eller det fina badrummet uppväger bristerna i området. Vad är det för samhälle vi skapar?

Jag tror att orsaken till detta är att politiken verkligen velat göra något åt bostadsmarknadens dåliga funktionssätt. Men för att undvika de åtgärder som verkligen skulle kunna få effekt, men som är politiskt känsliga, har man valt att fokusera på att få upp bostadsbyggandet.

Det är en enkel, pedagogisk och smärtfri politik – på kort sikt. Men bostadsmarknaden är komplex och hänger ihop med många politikområden, inte minst skattepolitiken. För att undvika den och diskussioner kring hur vi vill att hyressättning ska fungera så väljer man den enkla vägen att fokusera på att bygga ett antal nya bostäder. Då gör man i alla fall något. Säg den kommunpolitiker som de senaste åren inte kunnat känna sig nöjd över att bostadsbyggandet ökat.

Vi behöver en långsiktigt hållbar och effektiv bostadspolitik och för det krävs parlamentariska diskussioner och överenskommelser – utan låsta positioner. Låt oss lämna beräkningarna av bostadsbehov bakom oss och satsa på en bostadspolitik som håller.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.