Fokus måste ligga på alla elevers rätt till en bra skolgång

Mats Reimer, skriver intressant om så kallade särbegåvade VS vad Reimer kallar svagbegåvade elever – även om jag har svårt för vissa ordval. Det är också retoriskt effektfullt att ställa två grupper mot varandra, men jag blir beklämd när jag ser det göras eftersom jag önskar att vi kunde vara mer nyanserade, i synnerhet i det offentliga rummet. Med det sagt finns det viktiga poänger i det Reimer berör, som jag gärna vill ta ett steg vidare.

I en bisats nämner Mats Reimer nämligen glädjande nog en tredje elevgrupp vi borde prata om – de elever som har hög begåvning men också adhd och/eller autism. De är en grupp av betydande storlek som också behöver mer av vår uppmärksamhet än de får i dag.

Hos elever med adhd och hög IQ brister de exekutiva funktionerna så påtagligt i förhållande till begåvningen att det blir svårt att förstå både för individen och för omgivningen. Eleven kan ibland, men inte alltid. Eleven förstår, men kan inte visa det. Eleven vill göra rätt, men kan inte reglera.

Även i exemplet med hög IQ och autism har eleven ett ovanligt starkt intellekt, men det intellektet är programmerat till att tolka världen på ett annat sätt än de flesta av oss gör. Som samhälle ser vi det som en anledning till diagnos, medan eleven i sin tur lägger en stor del av sin begåvning på att klara en vardag omgiven av svårbegripliga neurotypiska människor.

Dessa kombinationer är bara två av ett i princip oändligt antal möjliga kontrasterande faktorer som tillsammans skapar funktionsprofilen hos en dubbelt exceptionell (2E) elev. 2E syftar på två avvikelser från normen – en ovanligt intelligent person i ovanligt stora svårigheter. 2E-paradoxen.

Jag förstår att Mats Reimer vill påminna om vad vi i dag vet om intelligensens betydelse för livet. Det finns gedigen forskning gjord under lång tid och den är onekligen ganska entydig, även om forskning aldrig är ett statiskt facit. Hög intelligens är en skyddsfaktor. Men sen kommer skollagen och livet med en massa fler variabler till ekvationen och det samtal vi behöver föra. Varje elev är så mycket mer än den begåvning, som sällan är roten till bekymren om den är hög. Men när bekymren ändå är ett faktum, då har hög IQ inte räckt ända fram. Är det inte adhd, autism, dyslexi, språkstörning eller ångest som står mellan begåvningen och skolframgången så kan det vara till exempel fysisk sjukdom, social utsatthet eller en IQ så extrem att ensamheten känns som ens enda riktiga sällskap.

Alla elever har rätt att nå så långt som möjligt enligt målen för sin utbildning. Alla elever förtjänar den bästa skolgång de kan få, oavsett begåvning och funktionsförmåga, och oavsett eventuell tillgång till grundsärskolor eller "elitgrundskolor”. Vårt fokus behöver ligga på hur vi ska åstadkomma det, och det vill jag tro att Skolverkets gör.

Vad gäller ovanligt intelligenta elever så ser de enligt min erfarenhet inte alls på sig själva som någon elit. Åtminstone inte innan någon vuxen säger det. Skolan möter ett brett, helt normalt spektrum av mänsklighet där ingen är mer värdefull eller viktig än någon annan. Vad som är viktigt är att vi kan erbjuda en meningsfull skolgång för alla elever. Det finns därför inget utrymme för ”antingen eller” när vi pratar om barns rätt till utbildning. Med rätt förutsättningar kan Sverige ge möjligheter för alla att lyckas med både skolan och livet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.