Debatt
Värnplikt
2 mars 2017 kl 15:16

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Försvarets behov kan uppfyllas utan tvång”

Det borde gå att fylla Försvarets rekryteringsbehov utan att införa värnplikt – som riskerar bli ett ännu värre misstag än de som redan gjorts i samband med införandet av ett yrkesförsvar.

Det här är en opinionstext

På torsdagen blev det klart att regeringen kommer att ta beslut om att återinföra värnplikten. Många frågor väcks därmed, som hur många som ska tvingas göra grundläggande militär utbildning, GMU, och hur villkoren förändras för de frivilliga. Faktum kvarstår, att tvång återigen blir en bärande del i rekryteringen, och att väldigt lite talar för att det kommer lösa Försvarsmaktens problem.

För det första: ingen ska vänta sig att vi nu med ett trollslag fyller upp Försvarsmaktens rekrytering, gör pojkar till män och suddar ut klasskillnader genom en stärkande utbildning i det gröna. Vad som händer är att staten tar någon procent av varje årskull ungdomar från deras vanliga liv, och tvingar dem att lära sig att hantera vapen. Den tiden hade istället kunnat användas till akademisk utbildning, arbete, eller annan personlig utveckling.

En av oss tillhör en av de första årskullar som riskerar att tvingas genomgå värnplikt. Att tvinga ungdomar att bära vapen, och utbildas för att döda eller dödas är inget som vi bör ta lätt på. Det strider mot de frihetliga värderingar som bör vara grunden för vårt samhälle och att alla människor, så långt det är möjligt, bör få chansen att forma sina liv utan tvång.

Vi är i ett läge där alldeles för få påbörjar den grundläggande militära utbildningen varje år, och där underskottet sedan gör sig påmint i andra delar av Försvarsmakten. Vissa misstag gjordes när värnplikten lades vilande. Mer resurser borde ha anslagits när det blev uppenbart att man inte uppnådde rekryteringsbehovet.

Men risken är att de som nu vill återinföra värnplikten gör ett värre misstag. Rekrytering handlar inte längre enbart om att få fler i uniform. Det handlar om att få rätt person på rätt plats, och att ha ett välövat försvar med en förmåga till snabb mobilisering.

Det finns ett antal frågor som borde ha adresserats innan man tog till värnplikten. Det mest grundläggande är lönenivån. En genomsnittlig svensk soldat tjänade år 2015 enligt SCB 21 800 kronor i månaden. Det var en lägre lön än för den genomsnittliga bärplockaren och köksbiträdet.

Det är en ovärdig lön för de som tagit på sig uppgiften att försvara landet. Försvarsmakten har gett uttryck för att man gärna skulle höja lönerna, men tvingas prioritera annat i en ansträngd försvarsbudget. Det kommer inte att bli bättre av att man nu behöver hitta medel för att utbilda värnpliktiga.

Man bör också ta ett helhetsgrepp om varför en så liten andel av de sökande påbörjar GMU. Under åren 2011–2015 ansökte i genomsnitt 29 268 personer, 11 244 kallades till prövning och endast 2 502 påbörjade utbildningen.

Oavsett om de resterande 26 000 varje år inte antogs grund av bristande intresse, olämplighet eller en för trög antagningsprocess kan det inte vara en omöjlig utmaning att motivera ungefär 2 000 per år med andra medel än tvång.

Utöver det bör man arbeta med andra incitament, och nya vägar vägar till anställning. Förslaget om gymnasieutbildningar med inriktningar mot försvarsanställning och Försvarsmaktens samarbete med bemanningsföretag för tidvis tjänstgörande är två intressanta förslag.

I slutändan handlar det om att vi nu återinför ett föråldrat och orättvist system för att rekrytera soldater, för att lösa en kris inom försvaret som är orsakad inte av det svåra omvärldsläget, utan av kortsiktiga politiska beslut och en oförmåga att prioritera statens resurser. Regeringen borde inte låta Sveriges unga betala för de misstagen, och Centerpartiet och den övriga Alliansen borde stå upp för frivilligheten.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.