Debatt
Skola
10 mars 2014 kl 12:25

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

Föråldrad statusjakt styr universitet och högskolor

I svensk högskolepolitisk debatt spelas olika kategorier av lärosäten ut mot varandra. Men kunskapsnationen Sverige måste röra sig bort från den ordning där olika kategorier av lärosäten har radikalt olika förutsättningar, och där kampen om status skymmer sikten för vad som är bäst för den svenska forskningen och högre utbildningen sett som helhet, replikerar högskolerektorn Björn Brorström.

Det här är en opinionstext

REPLIK. Rektorerna vid de fyra unga universiteten tar i en debattartikel i Dagens Samhälle 3 mars upp den angelägna frågan om de statliga forskningsresursernas iögonfallande ojämna fördelning mellan landets lärosäten. Jag vill gärna komplettera deras argumentation och samtidigt ta upp ett bakomliggande strukturellt problem som sedan 1970-talet har kännetecknat svensk högskoledebatt.

I ett avseende tycker jag att mina fyra kollegors annars välgrundade argumentation är tveksam. Det är inte regionalpolitiska motiv som bör anföras för en förändrad fördelning av forskningsresurserna. Den agenda jag vill bidra till att etablera handlar i stället om kvalitet, profilering och överensstämmelse mellan ansvar, prestation och finansiering. Jag utgår naturligt nog från mitt eget lärosätes exempel, men det jag säger för Högskolan i Borås räkning har giltighet för flera andra medelstora och mindre lärosäten.

Ett av Högskolan i Borås viktigaste bidrag till Sverige som kunskapsnation är att vårt lärosäte är hemvist för landets starkaste utbildnings- och forskningsmiljöer inom områdena textil- och mode, biblioteks- och informationsvetenskap och resursåtervinning. Kvaliteten inom dessa miljöer har berättigat oss till fyra forskarexamensrättigheter. Vi är ett av endast tre svenska lärosäten som har konstnärlig forskarutbildning, vilket i sig illustrerar min tes om de mindre lärosätenas betydelse för det samlade nationella forskningslandskapet.

Högskolan i Borås har varit framgångsrik med att i hård konkurrens erhålla externa forskningsmedel, de uppgick 2013 till 55 procent av vår samlade forskningsbudget. Detta i sig glädjande faktum säger dock samtidigt något om att de viktiga insatser för forskning och forskarutbildning som vi utför vid lärosätet är kraftigt underfinansierade när det gäller statliga anslag. Inom den konstnärliga forskningen är detta faktum särskilt påtagligt.

I botten på den snedfördelning som mina fyra kollegor fäster uppmärksamhet på ligger en föråldrad syn på den svenska högskolesektorn. Det finns bland viktiga aktörer en etablerad informell rangordning bekräftad bland annat av vår egen varumärkesgrupp. I högsta ligan, för att tala i idrottsliga termer, ligger de traditionella universiteten, till nästa division räknas de nyare universiteten och därefter återfinns vi som är högskolor och inte universitet. Som åtskilliga kvalitetsutvärderingar visat är den sakliga grunden för en sådan uppdelning svag. Inget säger med nödvändighet att kvaliteten på utbildning och forskning är bättre vid ett traditionellt universitet än vid en mindre högskola.

Svensk högskolepolitisk debatt har i hög grad kretsat kring att de olika kategorierna av lärosäten spelas ut mot varandra. Vi menar att Sverige som kunskapsnation måste röra sig bort från den ordning där olika kategorier av lärosäten har radikalt olika förutsättningar och där kampen om status skymmer sikten för helhetsintressen.

Vi behöver ett system där statliga forskningsresurser fördelas på rationella grunder och där medelstilldelningen bättre överensstämmer med ansvar, kvalitet, nationellt ledande miljöer samt prestation. I linje härmed är att den föråldrade uppdelningen mellan universitet och högskolor överges till förmån för konkurrens på lika villkor.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.