För Öresundsregionen är gränskontroller kaos

Jag är uppväxt vid Öresund. Som Malmöbo var Danmark och Sverige ungefär samma sak. Vi reste obehindrat mellan länderna, det enda lite irriterande med resorna var att mina mörkhåriga vänner, helt slumpvist utvalda naturligtvis, ibland tvingades legitimera sig när vi passerade tullen i Limhamn eller när vi steg av flygbåtarna.

Det blev faktiskt ett litet trick om någon av oss hade handlat med sig varor med, skall vi säga, annan åldersgräns i Danmark än i Sverige. Låt den mörkhårige gå först och bli slumpvis stickprovskontrollerad så kan alla andra bära med sig vad de vill.

Bättre blev det såklart i och med EU. Bättre blev det med bron. 15 000 Malmöbor reser dagligen fram och tillbaka mellan Sverige och Danmark för att arbeta. Många danskar reser dagligen till Sverige för att arbeta. Skåne och Köpenhamnsregionen är samma arbetsmarknad. Nästan samma land.

Tills nu då. I alla fall i tio dagar, men vem vet? Vi kan mycket väl befinna oss i början på ett halvår långt sluttande plan. Polisen kan omöjligt gränskontrollera alla. Förutom bilpendlingen reser man numera med tåg. Pendeltågen under högtrafik är oftast fulla. Varje tåg tar 400 passagerare. Som skall kontrolleras. Med slumpmässiga stickprov som, kan man ana, kanske inte kommer vara hundra procent slumpmässiga. 

Det talas om en flyktingkatastrof. Men det talet har glidit från att oftast handla om flyktens orsaker, eller osäkra flyktvägar, till att handla om Sverige. Som om flyktingarna är en katastrof för Sverige. Svenska Dagbladets Per Gudmundson talar om nationens undergång. Det är det läget vi har. Debatten skruvas upp till helt orimliga nivåer.

Sans och sunt förnuft spelar ingen roll när vi pratar om fosterlandets förstående undergång. Det finns till och med ett riksdagsparti som åker utomlands och försöker skrämma bort flyktingar från Sverige. Självklart ställs det krav på att regeringen skall regera och träda fram och peka med hela handen och, framförallt, signalera att nu tar vi ansvar. 

Det talas om ordning och reda i flyktingmottagningen. Med risk för att käbbla; gränskontroller är raka motsatsen. De kommer upplevas kränkande av de svenskar som slumpmässigt väljs ut att kontrolleras, de kommer inte lätta på trycket för Migrationsverket eftersom inte färre kommer att söka asyl, och de kommer lägga ytterligare belastningar på polisen som redan har att göra. Det kommer göra livet svårare för pendlarna och anstränga relationerna mellan grannländerna.

Det talas om att den som inte kan legitimera sig eller söker asyl i Sverige skall tvingas vända om. I praktiken innebär detta att vi försvårar för människor som vill resa genom Sverige för att söka en fristad i Norge eller Finland. Återvänd till Danmark, eller Tyskland, eller sök asyl i Sverige är erbjudandet. I praktiken närmast tvinga människor att söka asyl i Sverige. Ytterligare belasta Migrationsverket, och i förlängningen ge oss, Sverige, invånare som inte hade vårt land som förstahandsval. Poängen med det är minst sagt oklar.

Tills staten tar ansvar för transitsituationen, inser att alla kanske inte vill bo i Sverige, är gränskontroller orimliga. 

Jag har full förståelse för att det finns ett politisk behov av gränskontroller. Det skall ju signaleras. Det skall kommuniceras ansvarstagande. Det skall trianguleras och positioneras, och ingen vill stå i nästa valrörelse, när än den kommer, och verka som om man inte agerat i det som kallas flyktingkatastrofen. Men ordning och reda är det inte. För Öresundsregionen innebär det kaos. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.