Diskussionen om kommunala särkrav var livlig under förra mandatperioden. Frågan belystes från olika håll och till slut fattade riksdagen beslut om att förbjuda dem från och med 2015. Frågan om kommunala särkrav skulle därmed vara avgjord en gång för alla.
I juni 2016 kom dock en rapport från Passivhuscentrum där 68 kommuner uppger att de fortfarande tillämpar någon form av krav utöver de som Boverkets byggregler anger, exempelvis kring byggnaders energiprestanda eller materialval. Kraven kan ställas i miljöprogram, policys etcetera och verkställs sedan genom markanvisningsavtal.
Detta är heller inget som kommunerna hymlar med. Ett exempel är nuvarande miljöminister Karolina Skog, kommunalråd i Malmö när förbudet infördes, som då sa att Malmö skulle fortsätta att ställa särkrav tills de blev stoppade av domstol. Det sammanfattar vad många kommuner känner. Att de står över lagen. Så är det naturligtvis inte.
Många av våra medlemsföretag vittnar om att stora resurser ägnas åt att föra dialog med kommuner om dess olika särkrav, hur de ska tolkas och hur kommuner ämnar följa upp sina särkrav. Att särkrav inverkar på bostadsbyggnadstakten är oomtvistat. Att ställa särkrav är sedan 2015 att bryta mot plan- och bygglagen (PBL).
De kommuner som i dag fortsätter att ställa särkrav ursäktar det ofta med att de inte ställer kraven i egenskap av myndighet utan i så kallade markanvisningsavtal, det vill säga när de säljer mark. Uppenbarligen har då dessa kommuner inte läst varken förarbetena till den nya paragrafen i PBL eller sin egen intresseorganisations, SKL, cirkulär i frågan.
Enligt författningskommentarerna (prop 2013/14:126 s 306) får inte heller markanvisningsavtal innehålla särkrav eftersom markanvisningsavtal betraktas som ett led i genomförandet av detaljplaner. Det får inte råda olika tolkningar kring detta. Ändå fortsätter bevisligen flera kommuner att ställa särkrav i sina markanvisningsavtal.
Även kommunernas egen organisation SKL förklarar detta tydligt. I cirkuläret ”Nya regler om exploateringsavtal, markanvisningsavtal och kommunala särkrav på byggandet” går man igenom vad som beslutats och förtydligar att särkrav kan endast ställas när kommunerna själva agerar byggherre eller vid marköverlåtelse som inte är förknippad med genomförande av detaljplan.
Det är glasklart. Kommuner får inte ställa särkrav på andra byggherrar. Kommuner får, som vilken annan byggherre eller fastighetsägare som helst, ställa krav på sig själv och de entreprenörer man anlitar när man bygger åt sig själv. Kommuner kan också ställa särkrav på andra vid marköverlåtelser, men då endast när det inte ska byggas något på marken som säljs.
Regeringen har nyligen gett Boverket i uppdrag att utreda hur kontrollen av serietillverkade hus kan ske mer enhetligt. Också detta uppdrag ska ses som att regeringen anser det vara oacceptabelt med kommunala särkrav. Det är känt att kommunerna har en hög målsättning att bygga bostäder, vilket också stämmer överens med Boverkets uppskattade behov. Särkraven motverkar en industriell och kostnadseffektiv process och förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande över hela landet.
Att bygga bostäder med hög kvalitet och god energiprestanda är bra och något våra organisationer verkar för. Men det ska, precis som avsikten var med PBL när den tillkom (prop. 1993/94:178), fortsatt vara byggherren som ska ha friheten att besluta om den tekniska lösningen
Vill kommunerna bidra till ett ökat byggande måste de som envisas med att ställa särkrav sluta upp med att bryta mot lagen och låta byggherren besluta om de tekniska lösningarna.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
