Migrationsuppgörelsen Hela debatten

Flyktinguppgörelsen är ett styrkebesked för politiken

Migrationsöverenskommelsen är ett välkommet styrkebesked för den svenska politiken, inte minst mot bakgrund av att decemberöverenskommelsen nyligen spruckit. Nu är det partiernas ansvar att vårda de goda förutsättningar för fortsatta samtal som man har skapat.

Ingen kan med säkerhet uttala sig om exakt vilka konkreta resultat som fredagens migrationsöverenskommelse mellan sex partier får. Ändå saknas det inte tvärsäkra uttalanden, både till höger och vänster, om överenskommelsens drakoniska följder eller fullständiga otillräcklighet. I någon mån brukar det väl anses som ett gott betyg åt en kompromiss att den kritiseras lika hårt från båda flankerna.

Men delvis skjuter kritiken helt bredvid målet. Bland kritikerna finns många som tidigare vänt sig mot Decemberöverenskommelsen. Ett av de viktigaste kraven bland de sansade DÖ-kritikerna var att partierna måste börja tala om politikens innehåll istället för att vara fixerade vid dess form. Nu ser vi första resultatet av att partierna faktiskt börjat göra en omprövning. När det verkligen kniper, så har de visat sig förmögna att kompromissa ihop sig.

Det är i sig ett stort steg. Innan man kritiserar migrationsöverenskommelsen bör man påminna sig om att det bara är några veckor sedan som samma politiker var djupt nergrävda i DÖ:s skyttegravar och tog heder och ära av varandra, så fort som tillfälle gavs. Regeringen bjöd in till samtal med armbågen och Alliansen svarade med att de inte tänkte bli stödpartier till Socialdemokraterna.

Att dessa partier nu kan stå på en gemensam presskonferens och tala med respekt för varandras ståndpunkter är kanske dagens viktigaste signal, oaktat om det finns en del oklarheter kvar i fredagens besked.

Den som kritiserar detta blir naturligtvis svaret skyldig: Vad skulle vara alternativet till en överenskommelse över blockgränsen? Och är inte en uppgörelse med både Miljöpartiet och Centerpartiet sannolikt starkare än utan de två partierna? Nu finns inget parti i den svenska politikens mittfåra som har frihet att idka krypskytte mot uppgörelsen. Då blir det också lättare för övriga att hålla fast vid den.

Möjligen kan man då invända att den i sak är otillräcklig. Återigen, det vet vi väldigt lite om. Och man är naiv om man tror att det enkom är svensk politik som avgör flyktingströmmar.

Det finns sociala skäl, då många har släkt eller vänner här. Det finns rent geopolitiska skäl, som hur Turkiet, Ungern, Serbien och andra länder hanterar sina gränser. Den politik Sverige för påverkar självfallet, men att tro att en väsentligt hårdare linje skulle strypa flyktingströmmen är att uppvisa större tilltro till inrikespolitikens förmåga än vad åtminstone jag kan uppbåda.

Delvis har kritiken handlat om att besluten inte kommer att leda till en kraftig minskning av asylsökanden. Och visst är det så, de som hoppats på ett nytt luciabeslut (som då regeringen Carlsson 1989 kraftigt minskade asylmöjligheterna i Sverige) är sannolikt djupt besvikna.

Å andra sidan måste de ha varit medvetna om att en sådan förhoppning varit helt orealistisk, då inget av de sex partier (som representerar 80 procent av riksdagens ledamöter) bakom dagens uppgörelse ens varit i närheten av att formulera en sådan partiståndpunkt. Det faller på sin egen orimlighet att kompromissen då skulle landa där.

Kompromisslösheten antyder att det bakom DÖ-kritiken på sina håll funnits en mycket mer hårdför agenda, som inte handlat om att nå överenskommelser i sakpolitiken, utan om att fälla regeringen och kanske rentav få fram ett nyval. Det är ingen agenda jag sympatiserar med. Det parlamentariska läget i Sverige skulle inte bli bättre om vi på nytt skapade politiskt kaos.

I en för tillfället extremt turbulent omvärld behöver vi mer av stabilitet, också över riksdagsvalen, snarare än mindre.

För egen del är jag mycket glad i dag därför att det politiska systemet visade sig fungera. När jag kritiserat DÖ har det varit denna typ av överenskommelser i viktiga sakfrågor som jag har efterlyst. Och visst finns det ett och annat i överenskommelsen som skulle kunnat vara bättre, men varför skulle just jag göra anspråk på att diktera innehållet?

Jag tror på den pavlovska metoden som debattör. När partierna bidrar till polarisering och handlingsförlamning, så bör de få hård kritik. När de bidrar till samling och handlingskraft så bör de istället belönas för att de går i rätt riktning, även om man skulle vilja att de gick längre. Där är vi i dag.

Migrationsöverenskommelsen är helt enkelt ett välkommet styrkebesked för den svenska parlamentarismen. Nu är det partiernas ansvar att vårda de goda förutsättningar för fortsatta samtal som man har skapat.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.