Kulturpolitik

Flera historieperspektiv är inte propaganda

Vad Historiska museet säger i sin vikingautställning är sant – ur det rent vetenskapligt, objektiva perspektiv Lindstrand efterfrågar; ‘För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar’. Det är varken normkritik eller propaganda. Att Lindstrand vill ha det till detta säger mer om hans historiesyn än kulturetablissemangets, skriver arkeologilektorn Charlotta Hillerdal i en replik.

I sin debattartikel i Dagens Samhälle den 11 oktober går Carl Lindstrand hårt åt svensk museipolitik, historisk forskning och kulturvård. Den historia som produceras i dagens Sverige är inte bara propagandistisk, utan helt enkelt falsk, hävdar han. Dessutom exkluderar historiedebattens elitistiska karaktär ‘vanliga medborgare’. Den initierade elit som tillåts uttala sig utgörs, får man förmoda, av utbildade och professionella historie- och kulturarvsarbetare. Lindstrand sammanfattar oss som “staten“. 

“Staten“ sprider sin postmoderna, normkritiska propaganda genom de gemensamt finansierade kulturinstitutionerna på museum och universitet. Historien, antyder Lindstrand, har fråntagits vanligt folk och ingår, liksom i Orwells 1984, i statens propagandamaskin.

Ett exempel på detta ser han i det tvärvetenskapliga Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier vid Göteborgs Universitet och University College London. Jag hoppas att Lindstrands svartmålning av Centrums normkritiska hållning bygger på en missuppfattning från hans sida. Centrum för kritiska kulturarvsstudier har inte, som Lindstrand hävdar, syftet att sålla bland historien för att producera en politiskt dikterad framtid, utan att undersöka sådana tendenser i vårt samhälle.

Tendenser som den när Lindstrand, i motsats till den arkeologiska vetenskapen, hävdar att “Skandinavien under vikingatiden präglades av ett homogent folk och ett homogent språk“. Den som är bekant med Orwells dystopi vet att “normkritik” är det sista som karaktäriserar det totalitära systemet i Oceanien. Däremot kan metoden med framgång användas för att bryta ner Lindstrands förenklande påstående. 

Trots Lindstrands känsla av att vara utesluten ur diskussionen, är historia och kulturarv starkt närvarande i samhällsdebatten. Förklaringen till detta ligger onekligen i ett stort allmänintresse för historia, men också i att professionella företrädare för forsknings- och museiinstitutioner ser det som en del av sin uppgift att nå ut med sin kunskap och upptäckter till den större allmänheten. Kanske just som konsekvens av sin synlighet i den allmänna debatten får företrädare för historievetenskaperna också gång på gång se sig kritiserade just för sin djupkunskap inom ämnet. Kunskap och teoretisk medvetenhet ses snarast som suspekt, och utbildning som diskvalificerande. 

Postmoderna teorier, identitetspolitik och normkritik präglar förvisso dagens historievetenskap. Denna postmoderna hållning uppmanar mig också att ge Lindstrand delvis rätt när han, med hänvisning till Tacitus, påstår att det folk som “levde här i östra Skandinavien [för tusen år sedan] är det folk som kom att bli dagens etniska svenskar“.

Tillsammans med de folk som av Tacitus kallas Fennians och det folk som av Jordanes kallas Ostrogoths, tillsammans med det folk som i de isländska sagorna gallas Gautar, tillsammans med det folk som senare i historien kallas valloner, tillsammans med det folk som kallas romer, tillsammans med de människor som inkluderats och exkluderats genom tusen år av folkomflyttning och omdragna riksgränser – utgör det folk som levde i östra Skandinavien för tusen år sedan dagens etniska svenskar. Om man nu väljer att använda en sådan term. Många av oss ”elitister” väljer att inte göra det på grund av dess komplexa och svårdefinierade natur. 

Enligt de normer som fastslogs i och med det moderna Sveriges framväxande under 1800-talet, och i frånvaro av en stark kungamakt, blev Sveriges folk och traditioner det sammanhållande kittet i Nationen. Samhörighet skrevs i termer av “oss“ och “de andra“, och i en homogeniserande process skapades en idé om folklig svenskhet, som ofta fann sina rötter i vikingatiden. 

Historien skrivs i retrospektiv, och av många upplevs den som absolut - linjär och enkel – såsom den presenteras i skolböckerna. På samma sätt skulle det vara historikens uppgift att samla fakta att lägga till den linjen. Detta är en grav missuppfattning av både historievetenskapen och historikerns uppgift. Historiska skeenden är komplexa och mångfacetterade, i skeendet upplevs de på olika sätt av de olika individer som genomlever det, och leder till olika konsekvenser för dessa individer.

Historikerns uppgift är att finna de skilda perspektiven, och att försöka förstå komplexiteten, också i relation till nutiden. I sin kontakt med allmänheten är uppgiften framförallt att locka fram pluralistiska perspektiv, och att visa att historien inte bara är segrarnas, utan även kvinnornas, barnens, trälarnas – och även främlingarnas... I detta kan normkritiken förvisso upplevas som exkluderande, men endast för den som företräder ett unilineärt nationalistiskt historieperspektiv. 

Jag håller med Lindstrand när han säger att den gemensamt finansierade kulturen – och bevarandet av kulturarvet – är allas angelägenhet i ett demokratiskt samhälle. Det är av denna anledning Historiska Museet, och många andra institutioner med den, är så måna om att producera en tillgänglig, inkluderande, men också samhällsrelevant historia. Att Lindstrand, såsom historieintresserad medborgare i landet Sverige, skulle vara mer kvalificerad för denna uppgift än professionella museiarbetare finner jag föga troligt. 

Vad Historiska museet säger i sin vikingautställning är nämligen sant – ur det rent vetenskapligt, objektiva perspektiv Lindstrand efterfrågar; ‘För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar’. Det är varken normkritik eller propaganda. Att Lindstrand vill ha det till detta säger mer om hans historiesyn än kulturetablissemangets. 

Läs även: En mellanmjölksversion av kulturrevolutionen

Samt Carl Lindstrands replik: Ideologi på bekostnad av expertis i kulturpolitiken

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.