För många sverigedemokrater blev valvakan i söndags något av de brustna filterbubblornas afton. När man förväntar sig 20-25 procents väljarstöd, det var en vanlig gissning inom partiet, är det rent spontant lite svårt att glädja sig åt 17,6 procent.
Och det var inte bara Sverigedemokraterna själva som trodde på 20-25. Nervositeten var påtaglig inom hela vänstern, vilket tog sig uttryck i ett minst sagt uppskruvat tonläge, ryktesspridning och rent förtal.
SSU gick exempelvis ut med att ”SD har föreslagit att ingen kommun ska få mer än 10 procent av sina skatteintäkter från de generella statsbidragen”, vilket spreds som en löpeld i sociala medier. Det var en helt medveten vantolkning av en enskild motion, något som var uppenbart för var och en som gjorde sig omaket att läsa den. Och trots att Sverigedemokraternas restriktiva asylpolitik skulle innebära en ekonomisk lättnad för kommunerna trummades budskapet in att partiet ville försämra kommunernas ekonomi.
Hyresgästföreningen, vars politiska slagsida åt vänster knappast behöver ledas i bevis, spred det falska budskapet att partiet förespråkade marknadshyror. Ett annat mycket tvivelaktigt rykte var att SD förespråkade ”sambeskattning”, ett påstående som återfanns i Socialdemokraternas valannonser och som okritiskt spreds bland många unga kvinnor.
Det lär också komma en eftervalsdebatt inom Sverigedemokraterna. Nu granskades politiken grundligt och många valarbetare var oförberedda på frågor om detaljerna. Hemläxor behöver göras och ett och annat kommer förstås att ses över till nästa valrörelse.
Jag vet att många gräsrötter och anhängare kräver snabba samhällsförändringar och de anser att Sverigedemokraterna ska leverera detta som landets exekutiva politiska kraft. Det kan man ju tycka, men nu ser spelplanen tills vidare ut som den gör, väljarna har sagt sitt. Oegentligheter med bortplockade SD-valsedlar har förekommit, men det är en konspirationsteori i den högre skolan att detta skulle ha haft avgörande betydelse för valutgången.
Själv tycker jag förvisso också att det är väldigt märkligt att regeringen och Alliansen inte fick betala ett högre politiskt pris för Decemberöverenskommelsen, asylkaoset och den politiska härdsmältan under 2015. En ännu tydligare protest från väljarna hade, som jag ser det, varit av godo för samhällsutvecklingen. Men när resultatet väl har sjunkit in ska jag konstatera att det absolut inte var dåligt för Sverigedemokraterna.
Ökningen med 4,7 procentenheter är större än det som är kvar av Miljöpartiet och var valets i särklass största förändring. Med nästan en femtedel av rösterna bakom sig har socialkonservatismen nu en mycket legitim demokratisk plattform för sitt deltagande i samhällsdebatten. Och medan blocken är nästan helt jämna är Jimmie Åkessons vågmästarställning starkare än någonsin. Någon form av samförstånd måste alltså förr eller senare sökas, antingen över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna.
Ur organisatorisk synvinkel innebär ökningen till 17,6 procent något av ett önskescenario för SD, det handlar som vanligt om att fylla ut den växande kostymen. Partiet tuffar på med ännu en klar förstärkning av väljarstödet och just nu är dess företrädare på väg in i bolagsstyrelser och kommunstyrelser över hela landet. I Skåne fick SD flest riksdagsröster i nitton kommuner, vilket hänger samman med att SD i södra Sverige ligger minst en mandatperiod före övriga landet i sin utveckling.
First we take Skåne … ja ni fattar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
