Debatt
Nationalism
6 juni 2018 kl 05:05

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Fira nationaldagen svenskt – lagom mycket

Det fanns en tid när svenskarna inte gjorde så stor sak av nationaldagen. Vi hade inte ens ledigt om dagen inte råkade inträffa på en helg. Satte kanske pliktskyldigt upp en flagga och åt en bakelse och sedan var det inte mycket mer med det. Det var väldigt lagom, väldigt svenskt, konstaterar Per Holfve (Fi) som känner sig obekväm inför det alltmer högljudda firandet av dagen.

Det här är en opinionstext

Varför firar vi nationaldagen egentligen? Ställer en den frågan nuförtiden så bjuds en på ett antal sinnrika svar. Svenska flaggan, Gustav Vasa, regeringsformen och vårt mångkulturella samhälle – vad en väljer för skäl verkar inte så noga, huvudsaken är att det firas. Och varje år när det ska firas så påminns jag om nationalismens överspända tilltal och alla plattityder som följer i dess spår. Vänstern ser med växande skepsis på borgerlighetens vurmande för ”svenska värderingar” och så kallade Sverigevänner passar på att beklaga sig över att en inte får fira nationaldagen, utan att skämmas.

Jag känner mig obekväm inför flaggviftande och brösttoner, har svårt att släppa att nationalstaten är en skapad produkt som särskilt verkar tilltala människor som gillar raka besked och självklara svar. Här finns inget utrymme för tveksamheter, det ska fläskas i för kung och fosterland och gillar du inte melodin så kanske du hellre vill ha en smäll på käften, va, va, va?!

Det alltmer högljudda firandet av den svenska nationaldagen känns väldigt osvenskt. Jag blir lätt nostalgisk den 6 juni och minns en tid när vi inte gjorde så stor sak av spektaklet. Vi hade inte ens ledigt om dagen inte råkade inträffa på en helg. Satte kanske pliktskyldigt upp en flagga och åt en bakelse och sedan var det inte mycket mer med det. Det var sunt på något vis och väldigt lagom, väldigt svenskt. Ingenting att yvas över men om du vill skjuta salut så för all del, gör det, så länge det inte stör grannarna. Det finns något tilltalande i den demokratiska och liberala utgångspunkten att låta folk leva sina liv, så länge de inte skadar någon annan. Det är så vi förhåller oss till såväl böneutrop som studentflak och det ger alla utrymme, utan att det stör någon annan annan mer än för en begränsad tid.

En del sneglar avundsjukt på Norge och hur hela landet verkar gå bananas den 17 maj. Norrmännen vet minsann hur en slipsten ska dras, brukar det heta. Jag känner ingen avund, och det beror inte på att jag tycker illa om Norge på något sätt. Tvärtom, jag förstår mycket väl hur en kan vilja bränna av fyrverkerier när en har sådana avundsvärda fjordar. Sverige är också vackert och jag älskar på många sätt detta land. Sverige är mitt hem och jag är stolt över att det också har blivit hem för tiotusentals människor som har sökt sin tillflykt här och gjort Sverige till sitt land. Jag ser dock inga skäl att överge vår typiska svenska återhållsamhet för den sakens skull. Jag gillar att vi har för vana – eller hade för vana – att inte göra i byxan så fort makthavare hittar på nya propagandatrick. 

Jag tycker om att Midsommar är vår viktigaste högtid under sommaren och att den inte gör skillnad på folk och fä, utan låter alla dansa i ring utan att avkräva en vare sig svensk identitet eller medborgarskap. Snart är det fotbolls-VM för herrar och då får vi alla anledning att heja på Sverige, så länge det nu varar. För vi vet ju att vi är en liten nation bland många nationer och inte har så mycket att hävda oss med i stora sammanhang. Men vi vet också att den egentliga kungen av Sverige heter Zlatan Ibrahimovic, trots att höga Sverigedemokrater försöker förneka att han är svensk. 

Om du firar nationaldagen i år så tänk på en sak: fira lagom. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.