Finns flera skäl att hålla idrotten sekulär

Ulla Gustavssons, Simförbundets ordförande, kritik av Riksidrottsförbundets bilder på hijabbärande barn har väckt en kontrovers. Ullas kritiker menar att krav på hijabfri idrott är exkluderande. Denna invändning väcker en övergripande fråga om religiösa uttryck, symboler och slogan inom idrotten. Detta inlägg problematiserar relationen idrott och religion. 

Det är inget ovanligt att en del idrottare med religiös tro ber inför en match eller gör olika religiösa gester när de exempelvis vinner en tävling eller gör mål. Det är också väl bekant att religiösa uttryck, slogans eller symboler kan skapa tumult på läktarna och bland supportrar till rivaliserande lag. Det är också bekant att en del idrottare, ledare och funktionärer vill bära religiösa symboler som kristet kors, judisk kalott, sikhisk turban, islamisk hijab etc. som ett led i sin religionsfrihet.

Vidare är det tämligen känt att en del idrottare och funktionärer eller ledarfigurer inom idrotten utsätter individer med motsatt kön för könsdiskriminering till exempel genom att med hänvisning till religiös tro vägra ta personer av ett annat kön i hand.

Dessa är några få exempel på ett spänningsfält som kan uppstå när religiösa uttryck och symboler i idrottssammanhang kan ge upphov till konflikter och splittring. Detta spänningsfält väcker en fråga om idrott och religion kan leva i harmonisk samexistens eller om de bör hållas isär?

Det finns flera argument för en separation mellan idrott och religion eller mer konkret för en sekulär idrott. Ett argument är att idrott i stort handlar om individens utveckling av kroppsliga och mentala förmågor. I ett land som Sverige där religionsfrihet är grundlagsskyddad kan troende utöva sin religion i det privata eller i religiösa rum avsedda för ändamålet. Idrott utgör därför inte en arena för religiöst självförverkligande. 

Ett annat argument för sekulär idrott är att idrott i stort kan ha en stor socialt sammanhållande och integrerande potential då den kan föra ihop och skapa en stark gemenskap mellan människor över etniska, religiösa och nationella gränser. Religiösa uttryck och slagord inom idrotten kan däremot vara splittrande. De kan skap splittring bland idrottare, mellan idrottare och funktionärer, skapa konflikt på läktaren och bland supportrar i allmänhet. I dagens polariserade samhälls- och samtalsklimat bör idrott som en främjande kraft för social sammanhållning hållas fri från splittrande religiösa uttryck och handlingar inför och under träningar samt matcher. 

Ännu ett annat argument för sekulär idrott är att lagen om religionsfrihet inte innebär att den enskilde är fri att utöva sin religion överallt och under dygnets alla tider bland annat inför och under träningar eller matcher. Inför och under matcher/tävlingar bör därför principen om politisk och religiös neutralitet gälla. Mer konkret bör spelregler om att spelares utrustning och underkläder inte får bära några politiska, personliga och religiösa slogans, slagord, uttryck och bilder, vara en adekvat utgångspunkt för gränsdragningen mellan idrott och religion. 

Men hamnar inte strikta krav på sekulär och religiöst neutral utrustning samt beteendekod i konflikt med enskilda idrottares, ledares och funktionärers religionsfrihet? Ett möjligt svar på denna fråga är att religionsfrihet innebär både den enskildes rätt till och från religion. Det förstnämnda kallas för positiv religionsfrihet medan det sistnämnda går under benämningen negativ religionsfrihet.

Både nationella och europeiska rättsinstanser har i flera avgöranden slagit fast att det inte är givet att den enskildes positiva religionsfrihet har företräde framför andras eller tredje parts negativa religionsfrihet, det vill säga friheten att slippa utsättas för andras religionsutövning. (Se exempelvis "Religionsfrihetens rättsliga ramar" av Victoria Enkvist för en bra genomgång.)

Detta innebär att en enskild idrottares religionsutövning inför och under träning eller match inte väger tyngre än andra spelares eller funktionärers rätt att slippa utsättas för den enskilde spelarens religionsutövning. Detsamma gäller publikens och supportrars negativa religionsfrihet i relation till den enskildes religionsutövning. I vissa avgöranden från Europadomstolen har den negativa religionsfriheten till och med getts företräde framför enskildas positiva religionsfrihet. 

Religionsutövande idrottare och funktionärer samt ledare tvingas sålunda inte av sekulärt regelverk in i en antingen-eller-situation. Det enda kravet som ställs på religionsutövande inom ramen för idrott är att de ska respektera principen om idrottens neutralitet i relation till religion och religiösa uttryck. Idrottares, funktionärernas och ledarnas religion och symboler får skolka inför och under träning och match. Utanför idrotten får de självfallet utöva sin religion.

Sist men inte minst vill jag betona att sekulär idrott inte bara stärker den sociala sammanhållningen utan också främjar jämställdhet. Med tanke på att många religioner är sprungna ur patriarkala samhällen och deras normsystem så finns det alltid en risk att religiösa uttryck inom idrotten hamnar i konflikt med samhällets jämställdhetsambitioner. Sekulär idrott kan därför ses som en grundförutsättning för en mer jämställd idrott och ett mer jämställt samhälle. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.