Debatt
Budget 2016
12 april 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Finanspolitik utan ramar riskerar stå Sverige dyrt

När krona-för-krona-principen nu överges är regeringens finanspolitiska inriktning mycket oklar. Sedan tidigare har överskottsmålet övergivits, men något nytt mål har inte presenteras. När regeringen dessutom vill runda utgiftstaken vid behov saknas det i praktiken begränsningar av handlingsutrymmet. Detta är djupt oroande.

Det här är en opinionstext

Jesper Ahlgren
chefekonom Timbro

Onsdagen den 13 april presenteras regeringens ekonomiska vårproposition med riktlinjer för den ekonomiska politiken. Sällan har behovet av riktlinjer varit större. Krona-för-krona-principen, alltså att reformer ska finansieras fullt ut, övergavs utan större ceremonier när regeringen presenterade permanent ökade tillskott till kommunerna den fjärde april.

Att inte finansiera ett tillfälligt tillskott för ett tillfälligt behov i kommunerna, som regeringen och de fyra allianspartierna gjorde i december, är i linje med krona-för-krona-principen. Att inte finansiera permanent ökade ambitioner i välfärden generellt är ett tydligt brott mot den principen. 

Överskottsmålet har regeringen redan släppt. Konjunkturinstitutet (KI) konstaterar i sin senaste konjunkturrapport att målet just nu saknar praktisk betydelse. Medborgare, företag och finansiella marknader lämnas därmed i ovisshet om hur Sveriges finanspolitiska inriktning ser ut de kommande åren, utöver att det verkar finnas utrymme för ofinansierade satsningar trots att det konjunkturjusterade sparandet varken förväntas nå överskott eller ens balans under mandatperioden.

En annan av de begränsningar riksdagen lagt på regeringens handlingsutrymme, utgiftstaket, gäller fortfarande formellt. I praktiken är effekten av taket i dagsläget begränsad. Regeringen gör inte någon hemlighet av att den också framöver kan tänka sig att klara taket genom att flytta utgifter mellan år, det som KI kallar ”oortodoxa metoder” och Lars Calmfors kallat att fuska med reglerna. 

Därmed finns det få faktorer som begränsar regeringens utrymme för nya satsningar: satsningarna behöver inte finansieras, det finns inget mål för finanspolitiken som behöver nås och det verkar fullt legitimt att trixa med utgiftstaken om utgifterna skulle råka bli för höga. 

På kort sikt är högre utgifter troligen inte något problem. Negativa räntor, ett mycket lågt oljepris och historiskt höga offentliga utgiftsökningar bidrar alla just nu till en hög tillväxt som ger tillfälligt högre skatteintäkter. Det är dock just i dessa lägen som de finanspolitiska ramverken behövs, det är nu som underskott ska omvandlas till överskott och den långsiktiga hållbarheten hos de offentliga finanserna ska upprätthållas och stärkas. 

Om regeringens handlingsmöjligheter inte begränsas av finansiella ramverk kan en regering i högkonjunktur ägna sig åt populära men kostsamma satsningar, exempelvis ”välfärdsmiljarder” som riskerar att leda till permanenta budgetförsvagningar. När väl konjunkturen vänder neråt kommer Sverige då tvingas till smärtsamma neddragningar och skattehöjningar när ekonomin istället skulle behöva stimulans.   

Risken för på sikt försämrade statsfinanser är särskilt stor då de långsiktiga effekterna av en del av regeringens reformer är betydligt mer negativa än de som syns omedelbart. Detta eftersom regeringen inte tar hänsyn till hur människors beteende gradvis förändras av förändrade skatte- och bidragsnivåer. Vissa av regeringens inkomstskattehöjningar riskerar som Timbro tidigare visat att leda till lägre skatteintäkter, även med relativt konservativa antaganden av beteendeeffekternas storlek. Detta då människor arbetar mindre och skatteplanerar mer när skatterna höjs.

När det gäller utgifter visar forskningen att en höjning av a-kassan, som den som genomfördes 2015, leder till högre arbetslöshet, vilket försvagar offentliga finanser. 

På samma sätt kommer borttagandet av den bortre parentesen i sjukförsäkringen öka antalet sjukskrivna och ytterligare driva upp kostnaderna för sjukersättningen. 

En minst lika stor risk ligger i det regeringen inte gör, nämligen att förbättra möjligheten för de nyanlända att få ett arbete. Arbetslösheten riskerar att öka framåt 2018 då de som kom under den stora flyktingvågen 2015 börjar synas i statistiken. Hur snabbt dessa kan komma i arbete kommer att spela stor roll för hur starka de offentliga finanserna blir under nästa mandatperiod. Utan tvekan kommer det att krävas mer än vad regeringen hittills presenterat för att etableringen på arbetsmarknaden ska påskyndas. 

En god konjunktur till följd av historiskt starka finans- och penningpolitiska stimulanser får inte dölja det faktum att finanspolitiken idag saknar tydligt kommunicerade riktlinjer och mål. På sikt riskerar detta att leda till betydande problem för den svenska ekonomin. 

Det är därför av stor vikt att regeringen på ett övertygande sätt redovisar en uthållig finanspolitisk inriktning i den kommande vårpropositionen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 12 april 2016 kl 05:45

Skribent

Jesper Ahlgren
chefekonom Timbro