Fem förslag för att minska hemlösheten i Sverige

Sverige ratificerade 1971 FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (IKESKR). Kommuner, regioner och staten har därför ett folkrättsligt ansvar att tillgodose alla människors grundläggande behov av bostad, sjukvård, vatten och sanitet.

En bostad är en förutsättning för flera andra mänskliga rättigheter. Utan en egen bostad är
det svårt att fullgöra sina medborgerliga skyldigheter. En bostad ger möjlighet att ta sig ur
fattigdom. Leilani Farha, FN:s före detta rapportör för rätten till bostad, har kritiserat den svenska regeringen för passivitet i frågan (Hem & Hyra, 27 nov 2019).

Under Coronapandemin har flera svenska kommuner blundat för de hemlösas situation och rättigheter. Amnesty International har därför framhållit att Sverige behöver en nationell, strategisk och rättighetsbaserad hemlöshetspolitik (SvD, 5 okt 2020). Antalet
hemlösa i Sverige har ökat mer än i övriga nordiska länder. Finns viljan är det faktiskt möjligt att minska hemlösheten (Forte Magasin, juni 2020). Sverige skulle kunna ta ett stort steg framåt genom att utforma en rättighetsbaserad hemlöshetspolitik!

Vi har följande fem förslag:

• Bostadsbyggandet ska motsvara befolkningsökningen, det ska finnas bostäder som är tillgängliga för alla. Om det inte finns bostäder till alla så blir några hemlösa. De bostäder som byggs måste vara möjliga att efterfråga också för grupper som är resurssvaga. Den strukturella hemlösheten har ökat i Sverige, alltså hemlöshet som inte har någon annan förklaring än fattigdom.
• En stark generell socialpolitik. Socialtjänstlagens insatser behöver knytas till kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Alla kommuner bör dokumentera och följa upp de hemlösas situation: Hur har de det? Hur många är de? Vilka insatser görs? Vad verkar vara framgångsrikt?
• Långsiktiga statliga och kommunala strategier för att bekämpa hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Alla kommuner bör ha långsiktiga strategier och effektiva program för att motverka hemlöshet och en skyldighet att följa upp insatserna. Någon typ av sanktioner bör införas mot de kommuner som genom ”social dumpning” och tiggeriförbud vältrar över ansvaret för hemlösa på andra kommuner. Tillfälliga lösningar är besvärliga, särskilt för barn och barnfamiljer. De brukar också bli dyrare för kommunen. 
• Program för nya grupper (papperslösa, EU-medborgare som lever i utsatthet med flera). Nya grupper av hemlösa har tillkommit. Barnen till hemlösa föräldrar har blivit synliga, ungdomar och nyanlända flyktingar har tillkommit. Det finns grupper som inte alls är registrerade till exempel personer som fått avslag på asylansökningar och fattiga EU-medborgare. Det behövs program för att minska hemlösheten också i dessa grupper.
• Program och insatser ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Norge och Finland har lyckats bättre än Sverige. Det beror bland annat på att man haft en hög och stabil nivå på bostadsbyggande, långsiktiga nationella strategier för att hantera hemlösheten samt att strategierna byggt på utvärderingar av försöksverksamheter och forskning.

Det är Sveriges folkrättsliga ansvar att tillgodose alla människors grundläggande behov av en bostad eller, i vissa fall, kortvarig hjälp med tak över huvudet. Under Coronapandemin har frågan blivit akut. Hur kan den som är hemlös följa rådet att stanna hemma när han eller hon inte har något hem? 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.