Rätt prioriteringar? Hela debatten

”Fel analys bakom högre arbetsgivaravgifter”

Vi har ett stort samhällsproblem i att alltför många ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden. Konsekvenserna för den enskilde kan bli allvarliga och långvariga. Sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar är ett medel för att adressera detta. Många hävdar dock att denna metod är ineffektiv. När regeringen nu vill dubblera dessa arbetsgivaravgifter bygger det enligt min uppfattning på en felaktig analys som inte ser till helheten.

Exempelvis gör ekonomerna Johan Egebark och Niklas Kaunitz en analys av hur många fler jobb som tillkom när denna arbetsgivaravgift sänktes. Slutsatsen var att skattebortfallet motsvarande mellan 1 och 1,6 miljoner kronor per jobb. Politiker drog slutsatsen att de kunde använda dessa medel bättre exempelvis genom att anställa fler i vården.

Denna förenklade analys hoppar helt över hur företag fungerar. Nationalekonomer kan vara bra på makroanalyser, men här gäller det att summera mikroanalyser. Minskade kostnader kan som nämnts användas till att anställa fler. Men dessa medel kan härtill användas till investeringar som gör verksamheten mer effektiv, till att bygga upp nya verksamheter, till att investera i marknadsbearbetning eller i nya tjänster och produkter, till att bygga reserver så man överlever en lågkonjunktur, till att öka vinsterna vilket i sin tur gör att man får lättare att attrahera kapital etc. Kort sagt till att öka viljan och förmågan att investera för att stärka ett företags långsiktiga utveckling och tillväxt i en föränderlig värld. 

Alla dessa härtill hoppar nationalekonomer och politiker över när de trosvisst hävdar att nämnd skatt är ineffektiv. De har inte analyserat helheten. Denna fråga är mycket komplex när man tar hänsyn till alla härtill.

För egen del har jag inte heller analyserat helheten. Dock har jag kommit till slutsatsen att vi har en stor utmaning i ungdomsarbetslösheten och sänkt arbetsgivaravgift är den skatt som har högst träffsäkerhet för att ungdomar ska få jobb. Därmed inte sagt att det är bästa åtgärden. Tyskarnas lärlingssystem kan vara en bättre modell.

Alla andra skatter för företag som generell arbetsgivaravgift, bolagsskatter, miljöskatter, fastighetsskatter och moms etcetera har sämre riktad effektivitet för att ungdomar ska få jobb. Och mot dessa skatter hörs inte denna kritik.

När nationalekonomer säger till regeringen att en skatt är ineffektiv så kan det räcka som skäl för att höja skatten. Särskilt för en regering som har som huvudlinje att höja skatter på arbete och företagande. Om dessa nationalekonomer kommit fram till en annan slutsats genom att värdera helheten, kunde man i vart fall ha haft en förhoppning om att regeringens vårbudget skulle sett annorlunda ut.

Jag vill hävda:

Att lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar har positiva effekter framförallt för de ungdomar som inte lagt så stor energi på att skaffa sig en gedigen utbildning.

Att det har en långsiktig negativ effekt för tillväxt och jobb att varje år minska det kapital som arbetar i dessa företag. Jag tror att företag som anställer unga kan vara mer intressanta för framtiden än de företag som inte anställer eller har en äldre arbetskraft. Att ge sig på dessa företag genom att plocka av dem miljardbelopp varje år i höjda skatter kommer att få långsiktigt negativa konsekvenser. Speciellt som vi torde ha framför oss att hälften av alla nuvarande jobb behöver ersättas med andra jobb inom tjugo år.

Att förändringen innebär att 17 miljarder kronor årligen flyttas från företagsamheten till staten, vilket på en femårsperiod summeras till 85 miljarder kronor. Det vore rimligt att de som förordar denna överflyttning kan visa att staten använder dessa medel bättre genom sina bidrag och offentliga jobb. Min intuition säger mig att dessa medel, som används för att utveckla våra unga företag, gör större långsiktig nytta i förändringsorienterade företag jämfört med att det offentliga ska spendera dessa medel. Vi torde få mer av framåtsyftande investeringar i företagen istället för mer konsumtion som till stor del blir resultatet när staten fördelar ut medlen. Staten har aldrig gått i främsta ledet när det gäller nytänkande, produktivitet och konkurrenskraft, det vill säga det som på lång sikt avgör vårt välstånd.

Det vore en välgärning om de nationalekonomer som talat sig varma för att sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar är ineffektivt, kunde inse att deras analys är otillräcklig och inte tar hänsyn till den dynamik som skapas när unga företag får några kronor mer över när månaden är slut. När sedan dessa kronor blir 85 miljarder under fem år talar vi om effekter som ingen analyserat. 

Det är inget djärvt påstående att hävda att det är kundorientering och förändringsbenägenhet kombinerat med resurser som skapar nya möjligheter framöver. 

Den relevanta och intressanta frågan är: Får vi bättre utväxling av 85 miljarder i våra unga företag eller är det bättre att dessa medel spenderas av staten? Här behövs en analys och debatt som är bredare och mer insiktsfull är den vi haft. Sker inte detta på ett bra sätt är risken stor att vi bara fortsätter på regeringens inslagna väg, där ökade skatter specifikt på arbete och företagande primärt ska finansiera alla de utgiftsökningar som vänsterregeringen vill genomföra kommande år.

Ska vi utveckla vårt välstånd krävs att näringslivet klarar en krävande global konkurrens. På olika sätt måste vi då arbeta med att stärka vår konkurrenskraft. Med detta perspektiv blir politikens bidrag kontraproduktivt om offentliga utgiftsökningar ska finansieras med ökade kostnader för våra företag. Detta speciellt som det finns många andra metoder om nu skatterna nödvändigtvis ska höjas. Om det är fler jobb vi ska skapa kan inte högre kostnader för arbete och företag leda oss dit.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.